Spydde nyss, äter en macka nu. och choklad.

Ni kan väl själva gissa om jag kommer låta chipsen stå kvar i skåpet, och om jag kommer kräkas igen eller inte. Jag orkar nämligen inte fundera på det just idag. Jag kör på autopilot ikväll, har ingen ork att kämpa.

Helvetet på jorden.

Jag vet inte om jag hatar bulimin eller mig själv mest.

Tyckte bara den här var så bra.

Även om min syn på otrohet ändrats en hel del sen jag träffade honom.

Jag minns det, i början, och till inte alltför länge sedan. Jag trodde vi var så lika, och visst är vi det. Vi är båda lugna tysta snälla människor. Vi trampar inte på de som ligger och vi ställer alltid upp när vi behövs. Vi har samma åsikter och värderingar och vi stöttar varandra när det behövs.

Men jag har hittat en skillnad. Och ett problem.

Jag kan vara rätt hård med mina ord, om vi tjaffsar och han frågar mig om det är slut och om jag inte älskar honom mer, kan jag utan att mena det svara att det är så. Mest för att markera att jag är missnöjd, det känns som att mitt i en dispyt säga att jag älskar honom gör att jag inte tas på allvar. Men egentligen älskar jag ju såklart honom då med, men om han sa så till mig skulle jag absolut inte kunna hantera det!!

Han å andra sidan kan vara avvisande med sitt kroppsspråk. Jag söker alltid närhet, kroppskontakt och ömhet. Han tycker ofta att det är irriterande, blir besvärad och knuffar mig undan. Jag tar inte åt mig av det jag vet att det inte betyder att han inte vill kramas, det betyder bara att han måste göra något annat först. Men om jag skulle knuffa undan honom när han ville ha en kram, skulle han genast stanna upp, gå sönder en smula och undra vad som var fel.

Knasigt det där. Vi har pratat om det, samtidigt är det intressant!

och lite jobbigt. både han och jag skäms lite över att vi är dåliga på att respektera varandra, men vi har ju lärt oss att det inte är så allvarligt menat.

Är det bara jag, eller finns det fler som tycker de är äckliga? Jag vet att ingen kommer kommentera.. Men jag frågar ändå. Jag menar på avstånd visst, brösten får stånd och det ser ju rätt nice ut. Men closeup.. de ser rätt äckliga ut. Eeeuw!

Trots att jag borde gjort det för flera år sedan har jag aldrig haft något sparande. Jag har haft lite pengar undanstoppade hemma, och vetat att jag kan leva flera veckor utan en krona så jag har aldrig brytt mig så mkt. För ett år sen skaffade jag mitt första kreditkort, för att ha de gånger då pengarna tryter, och det har funkat. Idag öppnade jag ett sparkonto, jag såg att man kunde göra det via internetbanken ;) Vuxenpoäng.

Jag vill ju att han ska säga vad han tänker, att han ska säga om jag gör honom ledsen. Jag hatar att se hans ögon bli ansträngda och veta att han är sårad, men inte få höra varför. Jag är inte så mkt arg alls på honom, även om han tror det bara för att jag stängt mig inne i mig själv. Jag är så besviken på mig själv, det enda jag vet är att jag älskar honom, det är det enda jag är säker på. Inte ens det kan jag förmedla så att han förstår det. Han tror att han är vemsomhelst för mig, att om han försvann skulle jag skaffa någon annan. Sanningen är att jag aldrig skulle släppa någon så nära, göra mig så sårbar, nej nej.. Jag vill bli stark själv om jag inte får bli det med honom.

Jag packade ihop mina kläder igår, hårsnoddar och smink. När han såg det så ringde han och började säga något, sen sa han 'eller vill du säga något först förresten?'. Jag sa att jag inte ville det, och han lät så trasig när han sa att han sett att mina grejer var borta. Jag sa att det inte var så som det såg ut.

Men jag vet inte om det var lite osant. Jag trodde vi ville samma sak, men vi skiter väl i det då. Jag har min lägenhet, och att veta att jag kan ringa honom när jag vill dö för tröst och veta att han vill ta i mig ibland är egentligen mer än vad jag begär :) Det är bara jobbigt just nu, att ta ett kliv åt ett annat håll. Han får be mig kliva tillbaka om det skulle vara så att han vill, jag kanske bara gick för fort.

Sitter här nu och funderar på hur jag ska göra.

Jag har inget att säga till honom idag.

och jag är rädd att det gör saken värre att vi träffs då.

En sak är säker iaf, det ska dröja innan jag åker hit så som jag gjort de senaste veckorna. Jag har försökt bli hemma här, knappt varit i min egna lägenhet alls. Tio minuter om dagen typ, hämta rena kläder eller packa en väska..

Jag återgår till att komma hit sent. Han får ha mig som en night-time-kramkudde eller knulldocka, jag mår bättre av att inte vänta mig något från honom så det är därför jag tänker så. Det är inte egentligen för att straffa honom, eller för att jag inte vill vara hos honom.. Att varje dag tro att jag ska få vara med honom från det att han slutar jobbet och inte få det är jobbigare än att själv bestämma att jag åker till honom vid tio.. eller så.

surrigt inlägg x( skitsamma..

Tårar igårkväll IGEN.

Alla förhållanden har svackor, jag räknar med att vi kommer ut på andra sidan om det här och fortfarande håller varandra i handen. Han påstod igår att jag skulle glömma honom på en vecka om vi gjorde slut. Tårar.

Det var egentligen han som var ledsen igår, han var deprimerad på mig. Han brukar sällan vara det, och när han väl är det så säger han inget. Igår så sa han faktiskt att han var ledsen på mig, jag vill ju uppmuntra det, samtidigt som de han faktiskt sa var skitsnack.

Jag tycker vi har haft det bra nu, rent praktiskt. Jag har haft min dator hemma hos honom, och när han stökat runt på kvällarna har jag kunnat spela på den istället för att vänta på honom. Igår sa han att han önskade jag hade gått och lagt mig istället för att starta datorn "tror du verkligen jag stannat kvar i vardagsrummet om du gått in och lagt dig?" frågade han mig. Den här älskade fina mannen måste ha missat att jag i flera år inte gjort annat än legat i hans säng och väntat, medans han kollat på tv. Varit hemma hos mig och väntat, suttit i bilen och väntat, varit på jobbet och väntat och han har aldrig förut brytt sig om att stressa något för att jag väntat, varför skulle igår ha varit något annorlunda?

Jaja, det är skönt att få veta vad han tänker när han blir ledsen. Men lite tråkigt att han helst vill ha mig 'alltid redo' för det ställer jag inte upp på, inte längre. Jag hade på tungan att fråga om han ville ha några dagars paus, jag planerade att ta med det mesta av mina saker när jag åkte på morgonen och att lämna min telefon här så att vi inte skulle kunna prata i kväll eller i morgon kväll när jag jobbar. I morse stod han i sovrummet och frågade bedjande om vi kunde ses på lunchen, jag kan inte göra så mot honom då, han skulle bli för ledsen och det är ju egentligen inte det jag vill. Jobbigt idag.. väldigt jobbigt.