De flesta i vår närhet vet numer om att han och jag är ett par. Det är så djävulskt skönt. Samtidigt så är det så att vi inte direkt har umgåtts så mkt, det är ju såklart spännande, men varken han elr jag är så överdrivet sociala av oss så det har inte blivit av.

Men nu så!

Igår hade han bjudit hem vänner på grillning, så som förr i tiden. De accepterade mig och vi hade trevlig kväll. Mkt trevlig kväll. Kände mig aldrig otrygg eller oönskad, jag kräktes inte!

Idag åkte vi med fikakorgen i handen till två av mina vänner, där vi båda välkommnades med öppna armar och tusen nyfikna, välmenande frågor. I morgon blir det som sagt fest, byafest där både han och jag förmodligen kommer ha bekanta. Det känns så spännande hela tiden. Jag tycker om.

Samtidigt vet jag inte. Jag blir så arg hela tiden, och ledsen och.. allt! Humörsvängningar till tusen. Det känns inte tryggt i hans famn längre. Ingenting har egentligen förändrats, men ja. Jag är inte lycklig mest hela tiden.. Jag är mest nedstämd.. Det är jobbigt.. Så fort han inte ägnar mig uppmärksamhet, känner jag mig utanför. Och jag vill inte vara så krävande som det gör mig..

Jag läste i boken, bulimibibeln att ett tips till anhöriga var att om de inte var väldigt överviktiga kanske inte skulle banta just nu. Jag förstod det inte, herregud vad bryr jag mig om vänner bantar, tänkte jag, det är ju alltid nån som bantar..

Idag började han prata om att vi borde skaffa hund. En som behöver motioneras, så vi fick röra på oss. Jag blev genast illa till mods. Jag minns inte riktigt, men han pratade vidare om att han borde sluta äta så mkt onyttigheter och försöka leva sundare. Jag stängde av, ville inte säga något orätt så jag sa ingenting och slutade lyssna.

Han kom och satte sig på golvet framför mig och frågade hur det var med hans älskade. Han sa att hans tankar var i all välmening och att han bara vill försöka hjälpa, och jag svarade att jag vet det och att han är fin.

Han sa 'släpp in mig. låt mig veta.. släpp in mig till ditt innersta, hjälp mig förstå' och det brast för mig. Tårarna sprutade och snoret rann, han blev försett och hade inte alls räknat  med det.

Vi redde väl aldrig ut det hela. Vi pratade om hur mkt vi tycker om varandra och allt som är bra, istället. Det känns ofärdigt. Gruvar mig för när han ska fråga något mer, jag måste hjälpa honom hjälpa mig, men jag vet inte hur.

Bulimibibeln känns som den är skriven för småbarn. Men det var så rätt för mig, men jag vet inte hur han ser på det. Sen tycker jag inte riktigt att den förklarar ångesten helt, vilket är vad jag tror han har svårast att se. Det är mest det han frågar om, vad som händer i mitt huvud när jag stirrar med tom blick, ser rädd ut och sedan irrar omkring i panik. Hemskt är vad det är. FAN OXÅ!

Kollade just arkivet och insåg att jag inte berättat för er. Vi har kollat på vuxenfilm ihop, hela förra helgen. Torsdag, fredag och lördagkväll hade vi tillgång till kanaler. Han chockades nog lite av att jag på riktigt ville se, han tyckte det var mysigt. Mysigt var ordet han använde, om att titta tillsammans med mig. Vi tyckte om samma filmer, han tittade på tjejerna och ville ha filmer mer tjejer han skulle kunna tänka sig att umgås med. Jag tittar på tjejerna, önskar jag såg ut så, och jag tittar på hur de gör, hur det skulle kännas. Vi båda blev rejält upphetsade, och hade awesome sex.

Efter det har han pratat om att köpa nåt kanalpaket, så vi kan göra det när vi vill hemma hos honom. Me likey!!

Bakade massor idag, bad honom komma hit och fika. Jag tittade på och frös in resten. Bad honom stanna, han stannade. Men inte tillräckligt länge.. jag låste efter honom när han gick, och sen kräktes jag. Hatar att jag älskar hur magen känns just nu. Värkande tom, tom tom..

Men han försökte, han är så fin. Jag svek honom, igen.

Nya tag.. om jag hittar kraft någonstans. Lovade honom att äta kvällsmat själv, men så lär det ju inte bli.. urk.

Jag har inte vågat möta din blick på snart en halv vecka. Du skrattar åt allt som inte är roligt. Du tror inte på något jag säger. Jag är mest ledsen. Du säger förlåt men du vet inte varför. Det hjälper inte det minsta. Du tog mig bakifrån igår, men slutade för du fått skavsår. Vi pratar knappt. Det känns som vårat fina vi dör, jag vill inte det.Men du måste förstå, att du gör mig ledsen när du är med henne. Jag vill inte försöka laga oss innan du förstått varför vi sprack.?

Äh. Jag blir inte klok på det här, jag känner lixom ingenting. Det är bara tomt. Han verkar inte ha motivation att ta mig med storm så vi stannar i detta dödläge.  Just nu leker jag med datorn och han läser en bok. Osociala till tusen, bäst för husfriden.

Here goes.. jag har mer än en gång funderat på om det är något fel på mig. Om jag har för stor sexlust, om jag ska försöka kväva den på något vis.
Han brukar säga att han inte trodde att det fanns kvinnor som jag, med ett fånigt leende på läpparna.

Jag vet att det inte finns något som är normalt, och att jag inte behöver oroa mig. Och jag är självfallet överlycklig att jag får så bra sex att jag inte kan få nog utav det! Jag är dessutom stolt över att vara relativt orädd för nya saker, till en viss gräns, även om jag själv är dålig på att våga chansa och ta initiativ (rädd att få nej). Jag tänker att jag inte kan säga att jag inte tycker om något jag inte provat, förutom om han vill att jag ska äta bajs eller nåt, det tror jag att jag skulle vägra faktiskt ;)

Men vi har varit ett par i flera år, och har fortfarande som regel sex en gång om dagen, förutom när jag jobbar eller har mens. Han skulle vara nöjd med en eller två gånger i veckan (och även det är mycket i jämförelse med vissa har jag förstått..). Det är jag som vill, och delvis är det nog ett bekräftelsebehov, men även om jag själv inte söker bekräftelse från början så behövs inte mycket alls för att tända mig. En  blick kan räcka för att jag ska slänga mig över honom, ett ryck i ena mungipan efter en fyndig kommentar.. En strykning på ryggen? Ja, ni fattar.

Alltid kåt, eller inte långt därifrån. Nu är ju han äldre och när vi träffades hade han inte orkat varje dag, nu gör han det men gränsen går där ungefär. En gång om dagen, vill jag ha mer så får jag en halvslö pinne eller fixa det själv. :) Men jag undrar hur det vore om han orkade, skulle vi ens ha tid med något annat då? Om han hade samma sexlust? :o

Där kanske det ändå går en gräns (som han ser till att vi håller oss under), för det skulle ju påverka vardagen, om man inte gjorde något annat.. Tänk om han inte vill träffa mig mer, och jag på något knepigt vänster skulle överleva det. Skulle jag begrava mig i känslolöst sex då? Leta tag i några kkn som kunde tänka sig att sätta på mig, och sedan ägna varje vaken sekund åt att boka in sexmöten och att ligga? Hur tusan skulle jag klara mig utan sex?

Gaaaaaaaaaaaaah. Ja, jag längtar efter att ligga. Att han ska ta i mig. Även om jag avslutade ett mkt awkward telefonsamtal igår med orden 'Du, det här går inte. Puss och hej' och har inte hört från honom sen dess så är jag naiv och hoppas jag får ligga ändå. Äh, jag överlever, bara jag får komma och det kan jag fixa själv. Vi måste ses, krama ut min ledsenhet. Får jag känna mig hemma i hans trygga famn känns säkert allt bättre igen, det brukar det.

Jobbat mycket.

Sover borta inatt med.

Ringde honom mitt på dagen, han var med henne.

Jag tänker inte svara när han ringer.

#1 Jag vill inte höra om hans dag, jag vill inte gråta mig till söms

#2 Jag vill inte berätta för honom hur min dag har varit

jag har mest gråtit, ätit och kräkts.

(jag har inte mått piss endast pga det. men det är det jag tänker på nu)

Vill inte att det ska låta som om att jag sätter mig själv på höga hästar, och gör mig viktig. Jag VET att jag inte är värd ett skit och jag VET att jag ska vara glad att han står ut med mig.

MEN jag pallar inte, det ska inte vara såhär, jag ska inte behöva palla för sånt här. En normal människa hade aldrig ställt upp på att bli behandlad så. Jag gör det eftersom jag är så trasig, men eftersom jag är trasig så känns det ännu mer än om jag varit stark.

Jag vet att för dem känns det inte så som det verkar i mitt huvud, och att jag inte behöver bli svartsjuk alls. Kanhända. Men att det känns såhär för mig, borde vara nog för honom. Sen vet jag ju oxå att i början av vårt förhållande hade jag alldeles för hög tolerans, och han verkar inte inse att den sänkts, enormt.

FAN VAD JAG HATAR DET HÄR.