Allt ok. Jag konstaterar om och om igen att jag är värdelös och att jag så kommer förbli, till min käres fördärv. Aaanyhow, jag tycker det är orättvist att jag ska behöva ha mens! Jag vill känna närhet, naken närhet. Utan att ha ont och fundera på läckage -.- i-landsproblem ^^,

Nu kan jag inte ens föreställa mig att jag gått flera dagar utan att kräkas. Nu har jag samma jävla ångest som vanligt. Mina tankar handlar om hurvida jag ska dricka en kopp kaffe innan jag kräks eller inte.

önskar jag var smal som hon.

Tittade på 'how clean is your house' eller vad det heter igår och kände verkligen att jag borde städa. Idag har jag tvätttid och tänkte att det vore perfekt om jag städade ur lägenheten i samma veva så fick jag ju superfrächt.. Men nä, har mensen och ligger mest i soffan och tycker synd om mig själv.

Känns som ångesten ligger å väntar på att få krypa fram, och om jag försöker hindra det kanske det bara blir värre sen. Mobilen är av sedan länge och nu ska jag dra ner persiennerna och lägga mig i sängen, ska bli såå skönt. Hejdå omvärld.

Kräktes igår, första gången sen förra fredagen. Och det var inte för att jag hade matångest, jag hade ätit fel. Magen var jättesur och jag hade halsbränna, behövde inte ens stoppa ner fingrarna. Känns fail ändå. Men man får misslyckas, att låta bli att kräkas i fyra dagar är mer än fyra timmar!

Kan inte jag oxå få drömma att jag jagas av ett monster eller att jag faller ner i svarta oändliga hål och sånt? Inatt drömde jag att jag kom på honom när han klämde henne på brösten. Hon reagerade inte så värst mycket, pratade på som inget. De pratade om sitt gemensamma barnbarns dagisverksamhet, som att det var det allt handlade om, att det var färför han grabbade henne.

Hatar att vakna och vara ledsen. På riktigt funderar jag på att undvika att prata med honom idag, enbart för att det där gjorde mig så nedstämd. Jag skulle kräva alldeles för mkt av honom om vi pratade, göra det till hans ansvar att få mig glömma drömmen. Om jag sa något skulle han bli arg och känna sig anklagad.. men att ignorera honom är ju inte alls schysst. äsch, fan!

Ja jag tänker för mkt.

Baksidan med att vara vän med sin chef. Pengar.

Kom just ihåg att årets lovade löneförhöjning uteblivit.

Samt kollade upp det här med ersättning för egen bil i arbetet

jag borde kunna få mer, närmare bestämt 9kr mer / mil.

Det är mkt.

Det vart en hysad dag, på em åkte vi till storstan för att gå en sväng på claesolsson och liknande. Det gick bra ungefär halvvägs, vi småpratade och gick tillsammans. Sen fick jag panik, jag kan inte förklara det på något annat vis, jag ville bara gråta och allt fokus gick på att inte börja gråta mitt i butiken. Han blev ledsen för att jag inte gick med honom längre, och det blev bara så fel allting för att jag inte vet vad som händer med mig själv. Det fixade sig när vi pratat ut lite, och vi åt ute tillsammans och åkte skogsvägar/omvägar hem. Hade det supermysigt.

Men jag kan inte släppa att han ska behöva ha en tjej som inte

ens klarar av att gå på affärer.

Jag hoppas innerligt att perioden nyss var den sämsta någonsin. Att det verkligen var botten, jag vill inte ens tänka på hur jag mådde.

Nämde jag att vårt sex är helt jävla awesome? :) Jag är så glad och tacksam för att vi får njuta så tillsammans. Jag är glad över att kunna upphetsa honom och jag tror det är den enda komplimang och bekräftelse jag verkligen kan ta åt mig. När han sliter av mig täcket för att se, när han startar lampan eller när han ger sig hän åt min kropp. Det känns bra, då känns allt bra. Visst tänker jag att han lika gärna kan tänka på någon annan för att ens få den att stå i närheten av mig.. men det känns så bra att tro på att det är mig han tänder på, så jag gör det.

Vi har det bra nu han och jag, på alla andra vis med.

Vi har det faktiskt helt jävla underbart ihop!

Jag är så otroligt lycklig.

Jag grät, och han tjatade till sig att få veta vad det handlade om. Jag gav vika ich sa att det inte handlade om mat den här gången, och att han inte behöver oroa sig och att det går över om en liten stund. Han spände ögonen i mig och frågade om det hade med _henne_ att göra.

Han hade rätt, och jag gav det ett försök. Försöka prata med honom om det, se om han kan förstå, om det är möjligt. Det började sansat, blev sedan sarkastiskt och skämtsamt eftersom jag kände att jag skulle spåra ur annars, sedan vansinnigt. Han hade aldrig sett mig så arg, och jag vart verkligen tokig.. Han blev ledsen och försökte som vanligt argumentera  med 'du får inte tänka så'. Suck.

Och för att klargöra för er läsare handlar det inte om att jag vill förbjuda honom att träffa sitt ex, och det handlar inte heller om att jag tror att han är otrogen då de träffas.

Det handlar om att jag känner mig bortprioriterad ibland, och att hon fortfarande styr hans liv när hon vill. Det handlar om att jag kan tycka att de umgås som om de fortfarande var ihop och att de själva tycker det är bara naturligt. Det handlar om att jag vet hur hon sårat min prins, och hur hon fortfarande är onödigt hård mot honom och hur hans fortfarande ställer upp till 110% för henne. Jag tycker inte det är riktigt rätt att hon ringer till honom för att fråga när deras dotter 20+ vill bli hämtad, hon borde ringa till henne.

Han ser det inte så, och gör det inte för att såra mig. Jag vet det, och därför säger jag inget. Jag vet att jag inte har någon rätt att kräva något och gråter heldre några tårar i hans trygga famn än ifrågasätter hans beteende.