Inte en enda lugnande kommentar, tack för den. Det värmde.. Gråtit i en vecka nu så fort jag blivit ensam, och inatt åker vi mot arlanda, och för första gången sen vi blev ett par ska vi vara ifrån varandra såhär länge. Kanske knappt prata i telefon! För första gången sen jag insåg att jag är sjuk, ska jag ut på en resa själv, dvs utan honom. Önska mig lycka till, nehe, inte det.

Well, om ni inte hör något mer från mig så vet ni vad det beror på. Mitt lilla hjärta orkade inte flyga/klarade inte av värmen eller jag dog av annan orsak. Annars hörs vi nästa helg.

Jag kunde inte låta bli att gråta i morse. Jag tänkte 'tänk om det här är sista gången jag vaknar tillsammans med honom..' han såg mig, han kysste mig och strök mig över kinden och sa att jag inte skulle gråta..

Jag längtar efter att få komma hem och slänga mig i hans armar, försvinna i hans doft och dra fingrarna genom hans underbara hår. Jag hoppas det blir så!

Han sa igår att jag skrämt upp honom. Min oro har smittat av sig, han funderade om han inte skulle klara sig. Om han skulle dö, eller bryta ihop av att vara ifrån mig. Jag sa att han inte får tänka så, han måste finnas här utifall jag skulle komma tillbaka. Då skrattade han och vi älskade :)

...och var lite snäll på mig!
Säger han med sin strängaste röst, när han precis sagt att han ska duscha och jag sagt ett litet nej. Ja mer krävdes det inte.

Eller ja. Han har iof varit ganska avvisande hela kvällen. Sagt att jag är jobbig som försöker prata med honom, knappt sett åt mig och plågat sig igenom en kyss. Jag vet att han är stressad och försöker lösa ett problem, jag vet det jag vet.. Jag är plågsamt medveten om att det är mig det är fel på som inte kan hantera det här rätt.

Hursomhelst, sitter jag nu här och vill låtsas om han inte finns. Vill helst inte behöva prata med honom, absolut inte att han ska ta i mig. Avvisar han mig, så ska han få se på avvisa, då behöver han inte komma krypande sen innanför mina trosor.

Tänker jag ja. Jag vet ju att jag är kåtast, och att jag inom några timmar kommer ligga tröstlös i hans famn och be honom att älska mig, och om jag har tur så blir det efter det lite älskog. Herregud så patetisk jag känner mig idag. Det är den där ångesten, jag klarar inte mer än vanliga ångesten, den här tar kål på mig.

Jag ska på resa i jobbet. Tillsammans med en utav familjerna. Den jag står närmast, brukaren alltså. Tänk om dom tjatar och kommenterar och lägger märke till att jag inte äter. Eller tänk om de tjatar så jag äter en massa. Eller tänk om alla äter onyttigheter så att jag oxå måste. Tänk om jag kräks, det är egentligen det enda jag är rädd för. Tänk om jag kräks, tänk om dom får reda på att jag kräks. Min största mörkaste hemlighet. Jag kan se framför mig hur de dömer mig och hur de hjälper mig att söka hjälp. Hur det nystas fram hur jag mår, och att jag mår sämre när jag jobbar. Tänk om jag blir av med mitt jobb! Jag älskar mitt jobb, tänk om de kommer fram till att jag inte klarar av att jobba just nu. Tänk om jag måste sjukskriva mig från jobbet, och komma tillbaka när jag är frisk, det skulle jag aldrig klara. Jag skulle skämmas för mycket.

Herregud hjälp. Jag har ju lovat att efter den här resan ska jag försök ta tag i mig själv. Då har jag inget annat att fokusera på, vardag och att inte kräkas. Inga stressmoment, bara vardag, en fin vardag med honom. Kan jag inte få styrka att klara av det här på något magiskt sätt? Jag hoppas det, jag hopas det.

Tänk om jag ite ens kommer tillbaka. Tänk om mitt hjärta är så dåligt att det ger upp när jag flyger, tänk om vi krashar, tänk om jag aldrig mer får se min älskade prins. Tänk om jag inte får uppleva den här sommaren med honom. Tänk om jag inte får se min lillasyster växa upp, tänk om jag inte kommer kunna finnas där för henne?

Jag vill inte dö. Usch. Är det det här som kallas dödsångest? Hjälp vad jag ångrar att jag i ett svagt ögonblick sa att jag kunde tänka mig att följa med. Det kändes så långt bort. Jag älskar familjen, det är inte det. Ibland vågar jag tro på att allt går bra, jag äter lite, slipper kräkas, överlever osv. Men jag vill inte vara den som är naiv, och blir skrattad åt för att jag trodde jag skulle klara det här. FAN OXÅ. Bara vardag.. när jag kommer hem igen så blir det bara vardag.. Lugnande ord? Hjälp..

Vågen visade samma vikt i morse. Trots att jag åt lite igår. En macka sent på kvällen, han släpade mig gråtandes från sovrummet där jag hade lagt mig in i köket för att tjata i mig en macka.

Så dramatiskt som det låter var det inte, även om jag ville göra mer motstånd så tänkte han inte ge med sig, och om vi tjaffsade mer hade jag känt mig så fånig. Jag berättade att jag inte ätit, så jag får skylla mig själv.

Inget dåligt på vågen iaf, så det känns bra. Ikväll ville han bjuda på pizza, så då är det väl kört igen. Jag önskar att jag aldrig mer behövde ha en morgonvikt över 80kg.

Han sa igårkväll att det inte var farligt att kräkas, så länge man inte blev undernärd. Jag vet inte om jag ska berätta för honom eller inte, hur farligt det är. Han är redan rätt skärrad.. och talade om för mig igår att han var lite upprörd över att det är bara han som vet, han ville springa hem till min familj och bara skrika åt dem hur det är, och för min bästa väninna. Han förstår hur mkt förtroende för honom det krävdes för att våga berätta, och att det är viktigt att han inte försummar det.

Alltså vad är grejen med den här (för mig)  nya modellen på bikini överdelar? Där kuporna sitter ihop med något v liknande spänne? Jag tycker det ser ut som att de är på väg att lossna direkt x/

Jag var själv på stan idag, och inhandlade en bikini. Jag provade tillochmed! Hittade en sort med stora kupor på lindex, som var rätt snygga. Så provade två olika och köpte den jag gillade. Sjukt stolt. Det var länge sedan jag handlade någonting eller ens gick på stan ensam.

Jag har iof inte ätit något sen.. i förrgår.

Bara druckit kaffe, och ätit bananer.

Är rätt matt och orkade inte bry mig om folk,

vågen visade under 80kg i morse, 79,60.

Första gången under 80. Synd att det var superfasta som gjorde det.. :(

Anal entrance.

Igår försökte han igen, smita in bakvägen. Men det är något som varken han eller jag behärskar, och att jag ligger på rygg och vi låtsas köra missionären och 'råka' hamna fel underlättar inte heller. Men om jag slängde mig runt på alla fyra vore det så.. uppenbart.

Just nu känns det okej att prova lite, han tycker att det är något jätteförbjudet och hemskt och något man inte får göra, därför vill han det ännu mer, samtidigt som han inte tillåter sig själv. Jag vet att han inte är bekväm med tanken på att jag vill, jag vågar inte se på honom när vi försöker, och jag skäms lite för att visa honom att jag tycker om det och jag ler och blundar och känner mig så snuskig, just för att han levt med att det är förbjudet..

Aanyhow. Someday.. someday.. :P