Varför ska man skämmas så mkt. Hittade en lista med 'kändisar' som haft bulimi. Här är några utav dem;

Paula Abdul

Sally Field

Geri Halliwell

Elton John

Joan Rivers

Britney Spears

Amy Winehouse

Catherine Bell

Jag vet inte om de gjort något, men jag vet att de borde, för att bulimin ska plockas fram. för Att öka folks förståelse, att det verkligen är en sjukdom och att det är asjobbigt. inte en enda ska få behöva höra 'bara att sluta kräkas', för det går inte. Jag älskar Linda Lampenius för hennes medverkan i det blir bättre. Jag önskar det fanns hundra till avsnitt från olika serier som handlar om det!!

Som ni vet är jag tillsammans med en man som är äldre än mig, drygt 25år åldre än mig. Det betyder inte att jag är pro-åldersskillnad, speciellt inte så stor skillnad som det är mellan honom och mig. Sen är inte åldersskillnad något som ska spela någon roll, för vänner och familj. Om du träffar någon som är äldre, är det inte anledning nog för en vän att säga att det är fel! det kan vara både precis lika rätt, och precis lika fel om du träffar en jämnårig.

Jag har ingen tro på livslång kärlek, att jag i 25års ålder skulle kunna hitta någon som jag skulle kunna gifta mig med och gunga gungstol med på ålderdomshemmet! När jag då är med den här äldre pojkvännen har han inga problem med det, han inser oxå att det inte kommer bli så. Om jag hade en jämnårig pojkvän skulle han känna sig sviken och oälskad om jag hade sånna tankar.

Det jag vill poängtera idag är, att vara extra försiktig, för att undvika problem, när man börjar dejta en äldre man. Familj och vänner kommer tycka att det är märkligt, och det måste de få tycka. De måste få ha frågor och om du svara ordentligt på dem kommer det vara till stor hjälp.

Tänk oxå på att om de tycker illa om förhållandet är det lätt för dem att kalla honom för 'ful gubbe' och dig för golddigger och liknande.

Jag har jämfört killar med just den här mannen sedan jag var 16, och ingen har dugat. Jag har tänkt att jag ska ha någon lika bra som han, annars har jag det bättre ensam. Och han skulle aldrig välja att vara med någon så ung som mig, om det inte vore för att det var jag.

Ändå skulle folk lätt kunna snacka ner oss i sk orna om vi inte är försiktiga. Om han gör mig ledsen, kan jag inte ens gå till m in mor och prata om det, för jag VET att får hon höra något mindre bra så kommer hon vända det emot mig nästa gång vi är oense.

Saker som gör vårt förhållande lättare för folk att acceptera är att vi inte brukar råhångla framför mamma eller andra som skulle bli besvärade. Att vi hjälper varandra, han kan tex hjälpa mig om bilen krånglar och jag kan hjälpa honom vara barnvakt när hans barnbarn hälsar på. Sånt som är utöver vardagssysslorna och som andra kan se. Vi ser alltid till att bemöta eventuella funderingar,och betonar att vi vet att det bara är tillfälligt men att just nu är det rätt för både han och mig.

Sen en annan sak. Åldersskillnad är okej, sålänge båda är vuxna. Sen är väl frågan vart den gränsen dras, men tänker man å honom som en vuxen istället för mina jämnåriga, kanske man ska fundera en extra gång..

Är det något ni undrar över?

Kikar på när han är med på Ellens show nu. Jag tycker inget om honom, har undvikit honom pga fjortishysterin, jag pallar inte. skulle inte veta att det var han om han spelades på radion :P

Han verkar liten och förvirrad. Och tränad att vara ödmjuk.

Det störde mig lite, sen kom jag på att han är bara liten..

EDIT; sen gav han Ellen en lock av sitt hår i present.

Han hamnade direkt i *jag ogillar* högen.

En vän till mig kom över en karta sobril på jobbet. De var gamla och skulle slängas, men hon har hört min prins nämna att jag ibland vrider och vänder på mig hela nätterna, och hon vet att jag ibland sover hela dagarna. Hon tänkte de kunde hjälpa mig somna när jag har svårt att varva ner. Jag älskar henne för hur jävla gulligt var inte det, och jag får så dåligt samvete för jag inte är ärlig med henne, samtidigt som jag aldrig skulle vilja lägga detta berg på henne.

Vad tror ni? Vad skulle en sobril göra med mig? Skulle jag få känna en våg av lugn och en natt utan mardrömmar? Skulle jag kunna stöta kvällsångesten ifrån mig och slippa bryta ihop och istället vara lugn och sömnig?

Skulle det göra skada?

Om jag inte funderar eller tänker efter, så känns det just på mornarna som om jag vore en helt vanlig tjej. Som dricker mitt kaffe till frukost innan jag ger mig iväg. Som vem som helst.. normal.

Jag vet inte hur jag ska göra, det känns som min kropp inte orkar med riktigt ibland. Jag är rädd att kollapsa när jag kör bil. Jag är rädd att svimma. Jag är rädd att någon ska få reda på och jag ska bli hon som är så patetisk att hon har en ÄS.

Jag hatar när benen viker sig under mig, jag hatar när det svartnar för ögonen. Jag hatar lukten av spya, och hur sött vattnet smakar när man kräkts. Jag hatar att jag älskar värken i den tomma magen, och när armarna domnar bort. Jag hatar att jag inte kan ta djupa andetag för då hugger det till i bröstet. Jag hatar hur det ens är möjligt att förneka det här och säga att allt är bra.

Jag hatar att behöva be honom om ursäkt för hur jag betett mig när ångesten har mig i sitt grep. Han vill bara hjälpa mig ifrån paniken, men ångesten styr min kropp och jag bokstavligen slår honom ifrån mig istället för att sjunka ihop i hans famn och låta honom lugna mig.

Han har börjat med något nytt. Han frågar mig när vi ses om jag har tänkt något positivt om mig själv under dagen. Det har jag inte, för det finns inte så mkt positivt att tänka på då. Men det känns bra när han frågar det, som vanligt är han väl på rätt spår. Och för en liten stund så slutar självhatet att öka för varje sekund.

Egentligen så känner jag mig lugn i huvudet. Jag har bulimi, fine. Jag måste bli en bättre bulimiker, jag ska bli den bästa. Jag ska bli den bulimiker som kräkts sig smal. Jag blir bara så rädd när min kropp skrämmer mig för jag vill inte att tiden tillsammans med honom ska vara slut, jag hatar min kropp och vill att den bara ska.. lyda? Herregud. Jag bråkar med mig själv.

Hola! I'm back......

Jag har satt allt i system.

Äta, kräkas. Gråta. Krampa. Skaka. Sova.

Det känns så absurt. Som om jag lever i nån konstig jävla film

som jag önskar någon bara stängde av.

Jag känner mig ensammast i världen.

samtidigt önskar jag att det verkligen var så.

Att världen utanför hans hus inte existerade

att det var bara han och jag...

Jag vill kliva ur det här nu. Jag vill må bra, läste massvis som Linda Lampenius skrivit igår. Såg 'det blir bättre' en gång till och läste i hennes blogg osv.

Idag har ångest över att jag går upp i vikt, blandats med att vilja äta så att jag inte hetsar. Saker jag tog till mig igårkväll är att sätta upp ett mål långt fram, tex att nästa sommar vill jag att min kropp ska må okej och fungera. Att bulimin inte ska närvara i min vardag, ingen hets och inga kräkningar och inte samma typ utav ångest. Och att göra det synligt from nu hur jag kräks, rödfärgade prickar i min kalender, eller nåt.

Nu ska jag försöka göra i ordning lunch. Första gången på.. ett halvår?

Jag tänker att alla har rätt till sin egna åsikt och att bilda sig en egen uppfattning och om man gör det så är allting fine! Men det är när man anser något för att det är normen, så går jag i taket, så jävla korkat.

Man firar inte nationaldagen med en brakfylla och nationalistisk musik, utan att ens veta varför vi firar nationaldagen, bara för att 'man ska'.

Man tycker inte att vi ska bevara den svenska vargen, med argumentet att man är djurvän och inte tycker att människans liv ska vara mer värt än vargens. Medans man missar att den svenska vargstammen redan är utrotad, och dessutom inte har några problem med affärsköpt kött på tallriken från ett djur som säkerligen lidit mer än en skjuten varg.

Man blir idiotförklarad i mina ögon då. Kan man argumentera för sin sak, och har fakta samtidigt som man faktiskt klarar av att ifrågasätta sig själv så blir vi kompisar, även om vi tycker olika. Men FAN vad arg jag blir på folk som tycker något är självklart, och som vägrar ens tänka i någon annan bana.