Lillebror, 16bast är här. Han äter fil och flingor, jag hatar verkligen ljudet av när någon tuggar. Smackandet tar död på mig. Det går rysningar ner längs ryggen och det kryper i hela mig, jag sitter i skrivandets stund och gråter, bara för att det äcklar mig så mycket och att jag inte kan säga åt min lilla bror. Han äter ju för guds skull bara lite fil. Fan vad jag hatar det. Till råga på allt, strular modemet, precis nu. Så det här inlägget får jag posta sedan nåt tag.

Åhå, efter lite strul (förra inlägget) igår så fick vi till det. Jag bad om sex, men jag betedde  mig som om jag inte ville. När jag väl fått ihop dom bitarna så blev det awesome.

Jag fick suga, både innan och efter igår. *mums* Jag bad honom hålla undan håret, vilket egentligen bara är för att jag vill att han håller i mitt huvud och visar mig hur han vill ha det. Han vet att det är ett trick, men han ställer upp på det ändå :) Han sprutade och jag fick smaka, yay!

Jag tror jag vet vad jag fick sår utav förra veckan, det måste ha varit av hans skäggstubb. Han hade väntat länge med att raka sig då, och det var nog det som gav mig skav, kom på det igår. Busigt :)

Han envisades med att ge mig mat igår med, jag älskar honom så för det. Vi stekte fisk som jag kan gå med på att äta. Till det potatis och en sallad. Jag kände hur han tittade på mig hela tiden och jag ville bara gråta. När jag började skala min potatis när han redan börjat äta för länge sen medans jag bara stirrat på tallriken, och hur jag sedan åt först gurkan, sedan tomaterna, och sedan salladen. Sen potatisen och till sist fisken och avslutade med en klunk lättdryck ur glaset, ville inte dricka mer. Har heldre 'torr mage'.

efteråt stod jag lutad mot dörrkarmen i köket och stirrade mot badrummet. han såg vad jag tänkte, han kramade mig bakifrån och kysste min nacke 'inga dumma ideer nu, kom så får du kaffe' sa han och vi gick ihopslingrade, nästan dansande in i rummet och drack kaffe. älskade älskade han.

Jag pendlade hela kvällen mellan att skratta och vara lycklig, och att snora och gråta mig sönder. Han blev osäker på mig, frågade mig om jag hade något att berätta för honom, som om jag ville göra slut. Han förstod så småningom att det bara handlade om mat, och hur äcklig jag är.

Vi låg i sängen och pratade. Han ställde många frågor, och jag försökte svara. Han försökte få mig att tända till, det tog en evighet fast jag ville ligga. Jag pratade om att jag inte vill att det ska vara mitt initiativ, att det känns mindre som att det är jag som vill om han håller mina handleder. Att jag inte få lika dåligt samvete av sånt, för att ha lurat honom att ha sex med mig. Äckliga mig.

Jag skäms för att ha sagt så mycket sånt till honom igår. Ändå känns det så rätt och fint att ha släppt in honom, det känns som att han tycker att dte känns bra.

Ibland funderar jag på varför det tydligen är så att när jag säger 'nej' så går det bara ut i universum utan att någon hör det.

Nu menar inte jag nej som i 'nej jag vill inte ha sex' eller 'nej jag vill inte köpa stereon för 5000:- av dig' eller 'nej bästis vi hinner inte träffas idag jag måste skriva färdigt uppsatsen tills i morgon' för klart jag kan säga ifrån om det blir nödvändigt. Men jag sparar mig ju tills det verkligen är nödvändigt.

Jag menar småsaker som 'nej snälla byt inte kanal jag vill se det här' eller 'nej kan vi inte ligga kvar en stund och mysa' eller 'nej jag tycker inte som dig just i den frågan' folk tar mig inte på allvar, det är så självklart att man kan köra över mig, och eftersom det rör sig om småsaker orkar jag sällan bråka.

Men i längden gör det ont. Ibland ger jag upp. Det känns liksom som att det är lika bra att hålla käften, och inte säga någonting alls! Självklart förstår jag att om jag började säga ifrån skulle folk lära sig det, men hur tar man sig ur denna onda cirkel? Jag har ändå annat att fokusera på som är viktigare. Typ överleva.

Gruvar mig.
Typ nu får han lunch, undra om han ringer då. Han brukar det ibland. Speciellt när han inte förstår vad jag håller på med, som igårkväll och i morse. Då brukar han ringa på lunchen för att se om jag blivit vanlig igen, och mitt beteende är något som han kan släppa..

Jag skäms. Samtidigt som jag inte vet vad jag ska säga när/om han ringer, vet jag att jag kommer bli ledsen om han inte ringer. Jag vill be om förlåt, men samtidigt inte, jag vill skylla ifrån mig. På äs, på honom, på allt.

Update; Han ringde inte.

Alltså tyckte han inte att jag var hemsk, inte värre än vanligt iaf.. Känns bra, jag kanske lyckades lägga band på mig själv bättre än jag trodde.

80,75 han bjöd på hamburgare igår.

Det vart så snabbt påkommet innan mojen stängde, så jag hann inte protestera och jag hann inte förbereda mig. Han listade ut att jag inte ätit någon kvällsmat eller lunch, så då köpte han en vegburgare.

Sen ville jag ha sex, då skrattade han och trodde jag skämtade och att jag hade mens. Jag talade om att så inte var fallet. Han gjorde ändå massa annat, fikade, hängde tvätt, duschade och kollade på en tvserie. Två timmar senare av att jag legat och övertalar mig själv om att det inte är hans fel, det är matångest som gör att jag gråter. Vafan skulle jag äta hamburgare för?? Iaf, två timmar senare kryper han ner i sängen och frågar om jag sov, och börjar smeka mig. NEJTACK, jag klarade inte av det då, och han fick ingen förklaring.. Jag var elak som inte släppte in honom till min hjärna igår och berättade. Jag vet inte om det spelat någon roll..

(det är inte så att jag tänker att jag måste ge honom sex så fort han vill. det är bara det att jag i princip alltid alltid vill. så när jag inte vill tror han ungefär att jag hatar honom, därav att jag kände mig elak.. feminist-drygos!)

Häromdagen såg jag frun, till en karl som jag pillat lite på. Ni som följt med hit, kanske vet vem jag menar. Han som gav mig känslan av att bara vara en kvinnokropp som han MÅSTA HA :) (vi låg inte med varandra om det nu spelar någon roll.. jag tycker nämligen inte det.)

Jag fick lite smått panik, jag vet egentligen inte varför. Jag vet mer än hon tror om deras förhållande, och jag vet att det lilla han och jag gjorde inte var mer än en spottstyver i sammanhanget, och att dte gjorde varken till eller från. Hon vet inte ens om att vi pratat han och jag. Men ändå, den där lilla paniken. Nästan som skam och dåligt samvete, fast ändå inte. Jag utrymde området :P

Resten utav den dagen färgades utav tankar på honom. Dvs jag var stenkåt :P

NU ska jag ta med mig min nya handväska och åka till min älskade. Två dagars ledighet, det ska bli så skönt! Jag längtar efter att få somna i hans famn, jag åt en banan nyss. Bra för hjärtat, bra för magen. Hej!

It always get's me.

Jag är så trött på besser-nissar.

Jag önskar jag kunde tro på att jag överlevde till sommaren. Då skulle jag göra upp massa roliga planer, saker att luta mig mot när allt känns tungt. Saker att längta till och att skryta om.

Om jag överlever nästa resa ska jag köpa mig en krukväxt.

Min första, har aldrig velat ha någon..