Mår lite bättre nu.

Suttit och kikat på navelpiercingar.

Funderat på seriöst på det idag.

Tänk om jag blir smal i sommar och vill visa upp min nya mage <3

Nu är jag där. Jag skulle vilja ha hjälp.

Jag skulle vilja ha en tid bokad hos psyk.

Eller nåt.

Jag känner mig ändå tillfreds med min vikt nu.

Den är helt ok. Jag ska ner mer, väger 67kg idag.

Ny siffra på vågen men jag är så rädd.

Det är svårt att vara annat än rädd när man står kallsvettig i badrummer och skrubbar toan ren för lillasyster är på väg hit och man inte kan sluta skaka. Magen krampar inte och mitt hjärta gör inte ont. Men helt slutkörd och det känns som jag rasar ihop vilken minut som helst. Klätt på mig och sitter i soffan nu, försöker lugna mig.

Undra om jag skulle gå upp i vikt av att söka hjälp.

Då skulle allt vara förgäves. Men det sägs ju att över tid så går man ändå ner

och kroppen hittar nån slags balans om den får fungera ifred.

vill bara slänga mig i en fåtölj hos någon som hört det förut..

gråta. släppa allt.

Jag trodde inte det skulle vara så ångesfyllt att få den frågan. missförstå mig inte det är ljuvligt. Men skammen och lögnerna som medföljer. jag vet ju att allt bara är fel. att jag inte förtjänat sån uppmärksamhet för att ha blivit mer el mindre galen. jag har återigen pratat mycket med min prins och gjort hans ögon röda och tårfyllda i panik och förtvivlan. men vi pratar oss igenom allt. ok.

Jag sa att 'jag har ätit nonstop sen vi skiljdes åt'

Jag skäms för det idag. Jag spydde upp allt igen.

Men jag skäms ändå och önskar han inte fått veta.

Han tror det handlar om bara kakor och godis.

Jag känner mig hemskt äcklig. Han fattar inte att man kan

hetsäta sallad eller gröt. Men tro mig, det kan man.

Visst är det väl kanske mer tillfredsställande med förbjuden mat

men har man inget sånt så duger allt.

Jag hatar hur den påverkar mig. Jag förstår inte varför.

Det känns så fånigt! Vill ställa honom till svars för alla gånger

som han har ljugit mig rätt upp i ansiktet.

Jag har ju frågat säkert 700ggr rakt ut, och vi har pratat om det ofta.

Och alltid har han ljugit. Min världsbild mår inte bra!

Men självklart förstår jag honom. Att han inte sagt något.

Men jag krymper när jag tänker på hans tankar de gånger han ljugit.

Funderar på hur hans tankebanor gått och att jag aldrig fått varit med.

Jag har en teori om män. Om 'alla' män.

Hittils har han varit undantaget som bekräftat regeln.

Egentligen har jag väl inte trott det, men det har varit naivt och enkelt.

Att inte behöva tänka och tro det.

Så på ett vis är han mer manlig.

och på något sjukt vis är jag stolt över honom.

Men ändå. Jag hatar mitt kontrollbehov.

Och jag hatar mina övertolkningstendenser!

Det är ju inte ens något att fundera på

för det har ingenting med mig att göra.

-

Nu tror ni kanske att ni vet vad det handlar om.

Jag tror inte att det är vad det låter som, men det spelar väl ingen roll..

Lyssnade på 'some die young' med laleh på vägen hem från jobbet i morse.

Jag brukar fundera på hur han och jag ska få lämna världen tillsammans.

Typ fronta med en lastbil eller nåt.

Inte för att jag vill beröva honom livet, men för att jag inte vill bli ensam kvar.

När det är dags för honom vill jag följa med.

Egentligen tror jag ju att jag kommer dö först.

Så jag har så dåligt samvete för det, att lämna honom och utifall han tar på sig skulden.

Att han ska tänka att han skulle ha gjort något annorlunda.

Att han ska behöva berätta min historia, om mitt krig.

Mitt brev till eftervärlden känns så fjuttigt och meningslöst.

Jag har försökt förklara och bett de mina att ta hand om honom.

Men jag är inte nöjd. Men hatar att skriva mina egna avskedsbrev.

Det blir aldrig lättare. Jag har väl haft sånna liggande i princip tio år.

Jag trodde jag kände honom, visste vem han var och vad han gjort. på ett ungefär kunnat läsa hans historia. men jag missade en del som han berättade om igår. det känns så knäppt. jag tänker om och igen igenom och försöker fundera på vad det är som känns knäppt och jag kommer inte fram till något. jag har iaf fått lugn i kroppen nu, jag får nöja mig med det och fundera vidare i morgon.

Ringde sin pojkvän klockan sju. då hade hon ätit/spytt i tre timmar och satt på golvet på sin arbetsplats och såg inget ljus i mörkret. tio minuter nonsens pratande med världens finaste var jag lagad och kunde sköta mitt jobb. herregud jag var verkligen på botten.