Jag vill inte skrämmas med att prata om döden.

Jag vill inte lämna min prins, jag vill inte förlora mot bulimin.

Jag vill inte att mina föräldrar ska få begrava sin förstfödda

och jag vill inte att mina syskon ska behöva se mig i en kista.

Jag hatar de här tankarna, och de åt på mig inifrån igår.

Jag VILL inte dö, det är så orättvist om jag inte skulle få bestämma det.

Samtidigt tänker jag att jag bara vill spy ifred, varför kan jag inte få det?

Är inte ångesten och allt annat straff nog för att spy? Döden oxå?

Det känns bättre idag.

Kanske för att det 'mag onda' är längre borta.

Inte haft något mer jätte ont.

Rev fram en gammal dagbok idag som var tom.

Skrev på framsidan "Om jag dör så vill jag att ni ska veta..."

och på första sidan "Om ni läser det här så har jag förlorat

mitt krig. FÖRLÅT. Jag älskar er och ni måste ta hand om varandra"

Hoppas jag får lite mer tid i livet och kan fylla ut lite mer än så.

Nån slags öppning till mitt hemliga, det som ingen vetat om.

Min prins vet, och vi har pratat om det och jag har skrivit ett brev

som ska hittas om jag dör. Så han ska slippa bära det ensam och

vara den som behöver berätta. Vill inte heller att han ska anklagas..

Frågan är väl vad jag ska skriva däri, men det ger sig väl.

Något mer än att bara kasta ordet ätstörd i ansiktet på dem..

Vill att de ska förstå vilken kamp det varit för min prins.

och hur mkt små saker de gjort betytt enormt mkt för mig.

Jag hoppas såklart jag blir fri den här skiten.

Och då kan jag själv gå tillbaka och läsa den en dag.

Men det törs jag inte ens drömma om längre

Är så rädd att det är försent.

Att mr. död står runt nästa hörn.

I morse på jobbet, samma smärta igen.

Högt upp i magen, känns inte som halsbränna.

Mer krampaktigt i övre delen av magen. Mitten.

Jag har mens, men tror inte det har med det att göra.

Hade bara tio min kvar på jobbet. Var tvungen att ursäkta mig

inför kollegor. Jag var genomblöt i svett, frös och hade ONT.

Jag trodde att jag skulle svimma, det var hemskt. Igen.

Spelar ingen roll om jag böjer mig, vrider mig, står stilla, rör mig..

Samma outhärdliga smärta helahela tiden.

Jag satte mig vid köksbordet och tyckte det var svårt att andas

fick panik, och det blev ju inte lättare av det. Men det var bara

kanske 15sek som det var svårt.

Hade varit på toa på morgonen, så det är ju inte stopp.
Det var länge sen jag var gasig i magen, och har inte släppt några

värre fisar idag så var nog ingen sån som låg på lur.

Snälla ni. Som vet.. vad är det? Kan nån ge svar?
Är det så illa att jag spytt sönder mig?
Eller är det inget att ens fundera över?
Jag spyr ju inte så mkt.. i jämförelse med vissa lixom..

Jag är så rädd att det ska bli likadant igen. Det här var ju andra gången

på lite drygt ett dygn. Jag vill inte mer :/

Bara ge mig raka rör, erfarenheter? Någon som vet?

åh lås in mig.

Styrkan jag hade i morse försvann.

Ätit o spytt två gånger idag.

I ren och skär panik givetvis.

Men orkar inte skriva om det alls.

Jag låtsas fortfarande att jag ska kämpa.

Jag klickade hem mirakelnudlar, nutrilett shakes

och fiberfin från den där hemsidan.

Velat testa nutrilett el liknande länge.

Veta att jag får i mig lite nyttiga ämnen och sådär.

Men jag har egentligen inte råd, vet inte hur jag ska göra faktiskt.

Ställde mig upp från soffan och hållde på tuppa av.

Vad ska jag stoppa i mig härnäst.

Allt känns som för mkt och leder bara till att spy.

Låter jag bli så är jag nog inte i skick att jobba om några timmar.

Kanske jordgubbar o 0,2%igt kvarg.

Jag dricker en kopp te och funderar.

Vad hade ni gjort?

Bloglovin. Jag ahr varit jättefålig på att följa er de senaste dagarna. Har över 500olästa inlägg, tänkte ta tag i det nu :) Men när man läser i mobilen är det jättejobbigt med 'centrerade' texter och jag orkar oftast inte kämpa mig igenom långa sådana. Vet inte om det är lika för fler, men oftast läser man ju på datorn som tur är.

http://topdocumentaryfilms.com/thin

?

Jag lärde mig igår exakt hur svårt det kan vara att låtsas att allt är bra.

När man ligger i hans knä i soffan och gråter hejdlöst, det är svårt.

Han förlorade en släkting igår. Vilket ledde till att innan vi somnade höll

han mig hårt, bad mig lova att börja äta igen. För han vill inte mista mig.

Jag kände mig som ett monster. Ett mensmonster dessutom, ont.

Låg vaken halva natten och trodde jag skulle dö. Hade så ont i magen.

Högst upp i magen i mitten, fruktansvärt ont..

Funderade på att väcka honom, men insåg att han inte skulle kunna göra något.

Det var säkert typ gaser eller mensvärk.

Vaknar med dunderförkylning.

Känner mig ändå inte helt nedslagen idag. Planerade inatt att hetsa.

Men det suget finns inte längre. Idag ska jag sköta mig.
Få se bra siffror på vågen i morgon.

Det går sådär med allting idag.

Jag spydde igen efter frukost, det är väl som det är.

Haft sällskap hela dagen och har ätit 3 kakor.

Det känns som sjukt mkt, men det är kanske inte  det egentligen.

3 kakor lixom, man går inte under av det. ? (jo jag vet)

Jag har bestämt mig för att nu ett tag är det mindre viktigt

att det går 'bra' med sånt där. Att hålla igen, att inte spy.. osv osv.

Det är viktigare att vårda vårt förhållande. Om jag så ska fejka ångestfri.

Provade hålla igen igår. Inte säga något, inte fundera så mkt.

Han märkte ändå när det blev jobbigt och han förstod hur det stod till.

Men det var ändå en riktigt bra kväll.

Jag hjälpte tillochmed till när vi gjorde middag.

Känns som bara ett rörigt och tomt inlägg, förlåt för det.

Sitter nu o önskar jag kunde skriva att min prins var på väg hit.

Av så många olika anledningar. Den ena är att jag är hungrig

och traskar på gränsen till att hetsa, och spy, igen.

Det skulle bli andra gången idag.

Vi ska ju som vanligt äta middag ihop

och det känns bara så ovärt om jag spyr igen.