På helgens hemmafest grillades det, och alkolist nr2 för min del den dagen kunde inte uppföra sig. Han betedde sig väldigt olämpligt, och när min matångest redan gör mig tokig klarade jag inte av att vara tyst. Jag sa vad alla tänkte, och han åkte hem. Med några ord om att han trodde vi var vänner -.-

Fan vad lack jag blir. Jag har alltid kunnat vara tyst, nu kan jag inte det. Jag blir vansinnig. Det var barn i rummet och han var riktigt vulgär, så samtidigt är jag stolt att jag sa ifrån. Man ska väl kunna uppföra sig.

Fast jag tänkt att igår skulle vara hans dag, en enda dag utan att behöva hålla om sin skakande tjej medans hon grät för att sedan kunna fungera. Jag märkte att det inte skulle gå, men istället för att ge upp och be om hans famn försökte jag dölja det, och det resulterade i att jag paralyserad satt och stirrade, kunde inte få fram ett ord. Det hade varit bättre och säga 'jag älskar dig, kan vi inte kramas lite nu?' kan jag ju säga såhär i efterhand.

Inget nytt egentligen. Vi har bra sex, spännande underbart nytt super-sex! Och jag börjar oxå känna igen ångestmönstren. Bulimi monstren. Jag vet att en stund efter måltid blir jag ledsen, det är ingen överraskning. Det är skönt. Att veta att magen krampar för att man spytt tre gånger idag är inte lika skönt, spec när man vet att anledningen till att man kräktes är att man ätit och att det inte är någon giltig orsak.

Jag fick ett mejl igår, från en schysst tjej. Inte många som hör av sig är schyssta. Så det här lyfte mig en bit. Tack. En mening etsade sig fast.

Att INGEN är värd att må så dåligt över något

som borde vara så självklart som att äta.

Jag har tänkt på det hela dagen, hur sann den meningen är.

och hur avundsjuk jag är på alla andra, som har det så enkelt.

Undra om det är så jag önskar gå.

Det går fort, jag slipper se. Behöver kanske inte ens ana att det ska ske, jag tror bara att jag gör något väldigt bra och att det är nära för honom? Och så PANG. Jag är en ängel.

Fast inte än, inte idag. Jag är inte redo.

Han ringde igårkväll, hur glad som aldra helst!

Vi är ok. Jag bara överdramatiserar allt, igen.

Jag får väl åka och jobba då. Inte hörts ett ord från honom sen han klev ut från balkongen i morse.. Han väntar kanske på att jag ska be om ursäkt, han kanske tänker att det inte är värt det längre och han undrar nog vart den tysta nöjda tjejen han blev kär i tagit vägen. Allt berättigat, jag förstår om han lämnar mig, jag skulle ha gjort det. Aldrig förut har det känts som han faktiskt var beredd att göra det, inte förens nu. Här sitter jag och kan inte göra ett jota åt det, jag kan ringa och gråta, be om förlåtelse, lova att bättra mig osv osv.. Han skulle förlåta, och jag skulle fortsätta vara samma hopplösa tjatmaja. Tills han bestämmer sig igen att han inte orkar, jag vill inte göra så, vill inte lura honom med att jag kan bättra mig, för det kan jag inte.Jag hoppas verkligen att han inte tänker lämna mig. Jag slår det ifrån mig, och blir på något sätt lugnad av att tänka att isf dör jag så är allt över, då slipper jag kämpa mer.Realistiskt så har jag ingen aning om hur jag skulle göra det. Stoppa i mig en halv karta sobril och dricka en flaska vodka? Nä, inte vidare glamouröst. Cutta upp mig? Nej. Hoppa? Nej.Åka till stockholm och ställa mig på horgatan och hoppas nån tar mig? Kanske.Hoppas han inte överger mig. Och önska mig lycka till på jobbet idag, ikväll inatt.

Ångesten äter upp mig. Jag älskar mitt jobb och jag längtar som tusan efter mina arbetskamrater, jag är glad att semestern är slut. Samtidigt vet jag att om tio timmar sitter jag där ensam och gråter för att det enda jag vill är att kräkas. Kul..

Han kom hit sent igår, jag var så glad att se honom. Vi pratade och kramades, sen berättar han nästan stolt att han och exet ska ut byta tjänster. Jag blev ledsen, men det får jag inte bli, så jag dolde det bakom ilska. Han lät mig inte vara ifred och då blev jag bara mer arg. Jag behövde nog få smälta det där ifred, det slutade med att han hoppade upp på sin höga häst och frågade mig om jag verkligen tyckte om honom, och sa att jag hade konstigt sätt att visa det på. NEJ! NEJ NEJ NEJ!!! Det ÄR inte jag som gör fel, jag överreagerar, men det är han som är helt ute och cyklar.

Det blev så att han låg och sov, medans jag grät. Hatade mig själv mer än jag gjort på länge, och tänkte på om det fanns något sätt jag kunde ta livet av mig så han skulle slippa mig när han vaknade. Jag blev rädd för mina tankar och kröp in i hans famn, då vände han sig bort. Jag satte mig upp i sängen och grät och grät och grät. Jag minns inget annat förens jag vaknade i morse, bara tårar.