Någon smäller igen en dörr, mer än så krävs det inte.

Jag stortjuter, och tänker på hur sura och elaka alla är.

Jag kommer fram till att alla hatar varandra, och att behöva hjälpas åt. Det krävs att jag ska hjälpa alla, så de slipper be varandra om hjälp, då funkar allt smärtfritt.

Men jag orkar inte det ibland, då blir folk osams och säger hemska saker.

Jag har så dåligt samvete, och ibland blir jag så arg.

Ska det vara så svårt att bita ihop och offra fem minuter av sin tid för någon annan, för att sedan kunna vänta sig detsamma tillbaka?

Nej, det är inte så svårt.

Varför ursäktar jag mig själv då med 'jag orkar inte'.

Så korkad.

Första gången vi träffades på tu man hand, pratade han om min självkänsla, det var faktiskt hela anledningen till att han sökte upp mig då. Han var orolig, och var rädd att jag skulle nöja mig med sämre än jag är värd, som han säger.

Jag skrattade bort honom, trodde inte på honom. Jag tyckte ju om mig själv, visst jag hatar min feta kropp, men jag tycker om den jag ÄR. Jag tycker jag är hyfsat smart, har inte gjort några större misstag och jag tycker att jag gör välgärningar mina medmänniskor så gott jag kan. Jag hade väl inga problem med min självkänsla?!

Jag vet inte hur lång tid, men mycket lång tid senare förstod jag att han nog slagit huvudet på spiken redan då.Det som känns så märkligt nu, är att han såg, fast inte ens jag var medveten om det. Han stod mig inte så nära, varför såg ingen närmre att jag behövde en kram och att någon för en gångs skull lyssnade på mig? Är det så att det fanns fler som såg, men det var bara han som vågade säga något? Mest troligt är väl att det var bara han som brydde sig.

Jag blir alldeles varm av att tänka på det :)

Jag hade sådan tur!! <3

Kräktes vid lunch, och sedan även på eftermiddagen igår. Får skylla mig själv, fikade på förmiddagen (ångestångest) och ställde till med å dammsuga sedan, jag vet ju att jag alltid kräks då.. Så dum.

Jag hatade mig själv igår när han ringde. Hatade mig själv för att jag svikit honom två gånger, och ville bara kräkas upp middagen men jag orkade inte, fast jag visste att jag borde så ville jag inte. Förtvivlan.

Ganska snart frågade han om vi inte skulle lägga på och sova istället, jag sa 'snälla nej..' och han sa 'JO man måste sova nu' men vi pratade ändå nästan en kvart till. Och då hade jag lugnat ner mig, kände hur lugnet hade sköljt över mig och tårarna hade slutat rinna.. Jag tackade honom för att han offrat några minuter extra på mig. Som så ofta förstod han bara halft vad jag menade, men det kändes viktigt att tala om att det faktiskt spelar roll. Och jag somnade gott.

Kärlek till honom.

Och skam till mig som blivit så beroende

av honom. Det är inte hans börda..

Jag åt frukost idag, var flera veckor sedan sist. Det gick bra, tills nu. Nu går det åt helvete. Skit oxå.

Vi hade först riktigt grymt bra sex. Sedan gjorde jag något som jag länge velat testa om jag kan, om jag kan 'teasa' honom. Igår runkade jag honom nästan nästan tills han kom, och då slutade jag. Gjorde så säkert åtta, tio gånger, det var sjuuukt upphetsande och uppskattat. Han fick njuuuta riktigt länge, innan han tillslut fick ig att suga av honom istället, vilket var precis vad jag ville :)

Har hittat en plats där jag kan plugga in min dator på internet, utan att det är möjligt för någon annan att snoka reda på precis vad jag gör. Skönt.

Allt känns ok nu. Åt hos honom igår, han skrattar åt mina ritualer, men det gör inget. Han ler så underbart sött när jag släpper fokus från tallriken och märker hur han studerar mig, han får skratta då :)

Med Linda Lampenius, den vackra kvinnan. Såg ni det? Jag såg det. Hon pratade om bulimin som helvetet på jorden, och hon pratar om bulimin, djävulen på axeln som vinner varje gång. Hur man bestämmer sig varje gång man kräks att det är sista, men att när man ätit är ångesten värre och det enda man vill är att kräkas.

Fina Linda.

Det blir dåligt med uppdateringarna och jag tror det är dåligt för en blogg, jag måste göra något åt det, sedan.. Inte de närmsta veckorna, men sedan, det lovar jag :)

Återigen, en fin helg tillsammans. Jag mår bra tillsammans med honom, och jag vågar ibland erkänna hur illa jag mår, hur sjukt jag tänker, hur ont jag har eller hur mkt jag behöver honom (även om han inte alltid förstår, lyssnar eller har tid, så känns det bra att säga).

Vi åt pizza på fredagkväll, gick bra. Vaknade på lördag och drack lite kaffe till frukost, sen åkte vi till stan en stund och sen hem igen och åt en macka hos honom, det gick inte. Jag fick panik, slog honom från mig och släppte inte in honom till mina tankar, ångestångest. Jag tog min bil och åkte hem till mig, kräktes och ringde snyftande till honom direkt efteråt och sa ’förlåt. jag vill komma tillbaka, får jag vara med dig? du får säga nej.. förlåt..’ självklart fick jag komma tillbaka och han välkomnade mig med öppna armar, även om han inte riktigt förstod vad som flygit i hans tidigare lugna glada tjej som plötsligt blivit helt tokig.

Jag åt inget mer, utan vi åkte lite senare till två utav hans vänner, de drack lite alkohol och vi pratade hela kvällen lång, supermysigt hade vi och jag körde hem. Hemma i köket drog jag honom till mig, fick honom att hålla om mig bakifrån med händerna på min mage och jag önskade nästan att allt runt oss försvann och det var bara vi, jag i hans armar, jag kände hur jag inombords rasade samman och det var som han märkte det även om jag inget visade. Han bestämde att vi skulle äta en natt-macka, jag protesterade inte utan jag åt den, utan skam, utan problem, bara som en vanlig person äter en macka. Efteråt sa jag

- Älskling, jag har haft så ont i min mage ikväll

Han såg besvärad ut och blev tyst, Jag skämdes och såg ner i golvet och han frågade om det skulle bli bättre eller sämre nu när jag ätit en macka. Jag svarade att det skulle bli bättre och jag berättade hur det kändes som att min mage nästan krampat på vägen hem. Han tyckte jag skulle ta en till macka, men jag nekade och sa att jag älskar honom och så släppte vi det.