alltså seriöst? nä. vem fan kan GILLA det?
Ingen kan väl vara seriös med det.

och vad är det för skruvad humor? suck.

hörde om scum manifestet på radion i bilen i morse och blev så förbannad.

jag skulle aldrig någonsin kalla mig feminist.

jämställdhet = <3

men feminister har aldrig velat vara jämställda.

de har velat hämnas och ta över.

eftersom det är 'deras tur nu' hah.

extremfeministiskt och mörk humor. NEJ!

bara skruvat och stört.

visst det har några år på nacken, men att översätta och ta det till sverige?

föreställningar och kritiker från expressen som försvarar skiten?

FYFAN. tur jag inte behöver bry mig egentligen.

fått skriva av mig lite. tack.

Inatt satt jag på jobbet, mitt i mörkaste natten och fulgrät. Jag snyftade och hulkade och det kändes som en demon försökte ta sig ut från inuti mig. Jag hade mensvärk och huvudvärk. Så mkt huvudvärk att det tjöt i öronen, det var obehagligt. Jag var tom i magen och mådde samtidigt illa och ville spy. Jag spydde inte.

Panik och ångest attack, migrän. Skulle kanske sammanfatta det hela.

Jag trodde i vågor att jag skulle dö, och att det var lika bra.

Tillslut visste jag inte vad jag skulle göra längre. Skickade ett sms till min prins.

"Är du vaken?" Skrev jag och fick direkt ett ja till svar.

Jag ringde honom. Han blev rädd för han hörde att jag var.. som jag var.

Jag ville inte skrämma honom med att säga hur illa det kändes.

Han förstod nog ändå.

Jag sa att jag mådde illa, att det var jättejobbigt och att jag saknade honom.

Vi pratade, mest han, i tio minuter. Och jag vet verkligen inte hur han gjorde.

JAG kom tillbaka. Han lockade fram mig från inuti.

Jag kände fortfarande av allt vemod. Men det hade inte längre övertaget och jag kunde somna.

Älskade älskade han. När jag ringde upp honom fick jag inte ens fram hela ord. Jag bara grät.

När vi la på kunde jag prata om vanligt.

Låter väl sinnessjukt som allt annat jag skriver. Men när vi lagt på och jag försökte somna

så kändes det som han låg bakom mig och höll om mig. Jag kände hans hand på min höft.

Ååh psyko. Det var riktigt obehagligt. Men det var nog huvudvärken som gjorde alla

vanliga tankar outhärdliga. Min magiska hjälte räddade mig, igen.