Redan innan jag kom in i min trappuppgång grät jag.

Jag visste att nu skulle jag hem, fika och sedan kräkas.

Det är gjort nu och det känns mkt bättre än innan det var gjort.

--

Igår när vi ätit pizza hade han en grej han skulle göra innan vi for till mig.
Jag glömde skriva det nyss. Jag fick sitta i bilen medans han var in till en vän.

Jag letade fram våtservetter och handsalva och tuggummi.

Klev ur bilen och ut i skogen. Försökte spy.

Men jag vågade inte. Tänkte på hur jag skulle få skämmas om han hörde mig

eller kom tillbaka medans jag hållde på.

Misslyckad klev jag in i bilen igen och hann tänka tjugo gånger

"jag hade hunnit. jag kanske hinner nu med. fan."

--

Lugnat mig inför ikväll med.

Jag kan alltid ursäkta mig med att jag måste ringa ett samtal.

Gå ut, gå så långt att jag inte hörs. Rakt ut från entren.

Jag ser om någon kommer ut. Spy och ingen märker.

Men tänker bara ha det som reservplan.

Vägde lika som sist jag skrev i morse så jag har ingen panik.

Jag tänker försöka ha KUL och inte behöva spy.

Igår lurade han mig. Han fick mig tro att vi skulle äta pizza, att jag skulle hem och att han skulle komma till mig sedan. Jag åt  pizza, men sedan följde han med mig direkt hem. Jag satt på huk på parkeringen och grät när jag förstod. Senare under kvällen sa jag förlåt för det, och tackade honom för allt han gör. Jag bekände att jag inte behållt någonting sedan förra torsdagen, och han sa att han förstått det och det var därför han gjorde så.

Jag berättade att jag var rädd för att må illa. Att jag var rädd för hur jag skulle reagera på att behålla mat. Han sa att han skulle hålla om mig genom det om det blev så. Han är fantastisk.

--

Dagens panik är att det är fredagkväll.

Alkohol. Jag vill inte.

Funderar på att dricka en cider, och fylla den med vatten resten av kvällen.

Fan va pinsamt om nån upptäcker.

Men hon jag är hos vet att jag äter neurokan och jag har sagt att jag mår knepigt av att dricka ihop med dom. Sen vet hon oxå att jag och min prins har ett större problem som gör att jag nog kan ursäkta mig rätt tidigt och säga att jag behöver vara hos honom.

--

Han sa igår att jag borde berätta för henne. Min finaste vän.

Men jag vill inte det.

Hon gör redan så mkt gott för mig.

Jag har förstått att jag har dålig eller ingen självuppfattning.

Försöker ta tag i det och jag frågar henne ibland hur jag ser t

i jämförelse med folk på stan eller på tv.

Jag tror hon börjar förstå oxå att jag har knepigt förhållande

till mig själv. Men hon kastar mig upp i skyarna varje gång.

Hon är redan bra för mig. Jag vill inte dra henne nedåt.