Idag var en bra dag. Jag for ENSAM till det stora varuhuset, det har jag aldrig någonsin vågat. Jag handlade nästan en full korg och tog mig igenom kassan. Det gick faktiskt skitbra.  Jag var positiv tidigare ikväll, tänkte att jag hade en bra dag. Sedan förra inlägget har jag ätit mer chips-spytt, middag med fisk och potatis-spytt, varm choklad och knäckebröd-spytt. Jag åt knäckebröd för jag vet hur ont det gör att kräkas upp, jag ville inte mer.

Jag åt chips för jag hade tråkigt. Bestämde mig för att göra middag för att äta något riktigt. Sen åt jag mackorna för jag var rastlös och visste att det skulle fortsätta annars. I bulimibibeln står det att man ska identifiera känslorna, att det är det jag kan behöva lära mig. Jag gjorde ju iaf det ikväll. Nu är jag helt slut. Ska spela wordfeud och kanske somna innan älsklingen kommer hit. Hoppas han inte är alltför berusad.

Jag tackar stjärnorna för att jag har hans tshirt att krypa in i just nu. Hopplöshet. Försöker tänka på förmiddagen istället för ikväll. Jag försöker tänka på hur mysigt vi hade igårkväll och hur skönt det kommer bli när han lägger armarna om mig ikväll. Åh.

Återigen. Även om jag skriver som att det känns helt hopplöst, så vill jag poängtera. Det är inte lika illa som det kunde bli förut. Jag hoppas och tror på min kära neurokan. Dels för att all ev verkan förmodligen blir ännu bättre om jag tror på den. Och det vill jag.

En kvällscigg. Det kanske jag vill ha ikväll. Vi får se.

Har en veckas semester from igår. Ikväll är jag gräsänka.

Sitter här med en påse chips och en cola.

Eller ja. Det var en påse chips och en cola, jag har redan börjat.

Minns hur jag alltid hade både chips och cola hemma.

Mängder. Kunde äta en hel chipspåse, flera kvällar i rad.

Nemas problemas.

Well. Nu vet jag ju att äter jag mer så kommer jag 'behöva' spy.

Slutar jag  nu så kan jag göra en deal med mig själv att eftersom

jag slutade kan jag kanske få behålla.

Är det på väg åt rätt håll? Att tänka efter..

Jag tror det.

Åt mig. Åt mina frågor..

Men jag måste fortsätta fråga, för jag har verkligen ingen aning.

Om jag inte blandar in mig själv så kan jag kanske se klart på det här

så jag provar.

Det handlar om en kvinna som kan väga 40kg (hon äter mediciner som tar bort all aptit) och en tjej som ser normal ut, jag älskar hur hon ser ut, jag vet inte vad jag ska gissa på, 60kg 65? Alltså jag har verkligen ingen aning, och sedan en storväxt kvinna som kanske väger runt 150kg el mer. Hon är ny i bekantskapskretsen för mig så jag vet inget om henne.

Det handlar inte om att döma någon. Det handlar inte om att verka viktig.

Nu känns det ju dumt att skriva det när jag gissat vikter.

Men jag ser mest ut som den sistnämda kvinnan,

men köper kläder i samma storlek som 60kg tjejen.

Det bli knutar i min hjärna!!!

60kg tjejen är inte större än 40kg kvinnan,

och jag ser ut som 150kg.

Men det är ju skillnad på 40 och 150kg,

hur fn kan vi ha samma klädstorlek.

Han skrattar. Jag vet att det är hjärtligt, och att han älskar mig. Det hörs på hans skratt att det inte är ett elakt skratt. Men jag får det inte att gå ihop. ALLS. Så jag kommer fortsätta fråga. Jag har ingen aning om hur jag ser ut. Jag kan inte föreställa mig att veta det. Vilken känsla! Självkänsla..

Aldrig har jag väl haft någon att fråga heller. Men jag vet att han är ärlig. Han skrattade i början och sa att jag hade samma klädstorlek som 150kgs kvinnan, som att jag skulle förstå att det var skämt. Den lilla stund han förstod att jag verkligen undrade så tänkte han efter och sa, ja kläderna sitter förmodligen lösare på 60kgs tjejen än på dig. Men inte mycket.

Vi använde såklart namn när vi pratade igår. Jag vill inte att han ska börja fundera på vad jag väger. Han skrattade och jag vill citera honom 'ja hon 60kg är ju skitsnygg hon, smal och vacker.. och så köper hon samma klädstorlek som du, du som är så tjock och ful..? är det så du menar? och känner..' han sa det med ett skratt och tyckte det var helt absurt.

Jag älskar honom!
Mest för att han är ärlig och inte ljuger, så därför vet jag att jag borde tro på honom. Jag älskar oxå att jag kan låta honom skratta åt mig. För det är han.