Igår sa han de där orden igen;

Jag älskar dig, precis som DU är.

Jag vet inte vad jag ska ta vägen när han säger så.

Att jag kan prata med honom om allt det är för att jag vet att han har två friska

klarsynta ögon att titta med, och att han är ärlig.

Hans ex var en liten kvinna, smal och som promenerade två gånger varje dag.

Sån är inte jag. Jag väger 76kg till 169cm och rör mig knappt alls.

Jag förstår inte hur han kan vilja ta i mig efter att ha haft en sån kvinna.

Han säger att han älskar min kropp. Han säger att jag är söt. Jag tycker om mina stora bröst och han tycker inte att jag är tjock. Han säger att jag inte är en tjej man kan bolla runt med i luften, utan en rejäl kvinna. Och att det är vad han vill ha. Han tycker om att jag är stark. Han säger att jag inte borde skämmas, för jag har inget att skämmas över.

Att det ska vara så svårt. Jag tycker ju att jag är en kickass person när jag kan vara jag.

Jag är stolt över vart jag tagit mig, och över det jag har.

Jag är stolt över mina åsikter, min öppenhet och att jag inte fått något gratis.

Jag tycker oxå om mina bröst och att jag är stark. Jag vill bara vara smalare.

Tankeverksamhet.

Det var en tungtung dag igår. Hetsen satte sina spår. Jag ville ingenting, allt kändes fel och det var hemskt. Han ville bjuda mig på en ny måltid, vi äter i princip samma mat jämt när vi äter bara han och jag. Har några olika vi byter emellan typ. Han är inte så van att laga mat och jag pallar inte det även om jag kanske vet hur man ska göra. Han ville göra det, vara extra fin och jag kunde inte ens förmå mig att vara glad eller stöttande i det. Jag satt i köket och stirrade på honom som om han var ett spöke. Han var stressad och hade mycket, så det var inte lätt för honom så han hade behövt att jag var snäll.

'förlåt mig då. förlåt att jag vill fortsätta kämpa mot det här och för oss' sa han när han stod vid spisen. Jag undrade då om han visste hur varje 'friskhetssträvande bulimiker' hade behövt någon som honom, som tog över ibland.

Halvvägs genom tallriken mat han serverat mig la jag ifrån mig besticken sa hans namn och sökte ögonkontakt. 'jag har nog längtat efter det här i flera dagar. äta din mat. med dig. och få behålla den. jag har längtat efter att kunna äta utan att försvinna bort' det var sant. jag har behövt det, spec efter hets och kräk maratonet i fredags. Hela han lyste upp i glädje, och han visste igen att det han gör är rätt.

Två ångestpanik stunder under kvällen, då jag ville gå och kräkas. Men han fångde upp mig innan jag gått ner mig, och fick mig att skratta, på riktigt. Jag är så lyckligt lottad, att han orkat med mig såhär långt. Jag är så glad åt det, att när jag inte vill eller orkar kämpa, då gör han det åt mig om han kan. Jag älskar att jag kan prata med honom om allt. Jag 'bekänner' min hets för honom och jag frågar alla konstiga frågor som jag annars inte vågar fråga. Jag älskar honom!