Vi sov här inatt, klev upp i morse och körde hem honom. Satt hemma hos honom tills han åkte till jobbet, sedan gjorde jag mina morgonsysslor och åkte hem igen. Det känns inte som att det är på riktigt att han varit här. Jag har svårt att ta in att han faktiskt sovit här, jag tänker att det finns inga spår av honom i min lägenhet. Men tänker jag efter så finns det väl det, mest småsaker, som att det står två pizza kartonger i köket, eller kanske att kakburken står framme sedan han fikade igår kväll, eventuellt oxå den tshirt jag tjyvat från honom för att den doftar som han och kan lugna mig ibland.

Jag minns när det blev officiellt att vi var ett par. Jag började genast lämna saker hos honom. Det var när jag trodde att vi steg för steg skulle flytta ihop. Jag lämnade kläder, hade ombyten både för att arbeta, vara vardags och att vara finklädd. Jag hade smink där och lämnade smycken, böcker och grejer lite här och där. Jag markerade revir. Han städar fortfarande undan allt sitt. Å andra sidan är ju han karl, vad ska han strö runt sig? Lämna klockan? Han har ju inte direkt smink och hans jobbkläder som är jeans och skjorta funkar ju för allt.

Hur som helst. Igår kände jag mig igen som hans slitochsläng docka. Som bara ska finnas där, inte kräva något och lyda och ställa upp. Det är väl inte fel, men jag vill ha annan uppmärksamhet än order oxå. Jag vet inte om han har det jobbigt med sina tankar om allt och det bara blir så kanske. När vi åt pizzan och efter, typ två timmar så bönade och bad jag om att han skulle prata med mig, att vi skulle kramas eller att vi bara skulle slå av tvn. Men nej, han tyckte jag var urdum (fast han sa inte så) och den mesta kontakten jag fick var när han bestämde att vi skulle åka till en i hans släkt och hälsa på? Bara å följa med lixom, jag grät och hatade hur allting var, men följde med. Hade ju ingen egentlig anledning till att inte vilja, tycker ju om dom! Men, det kändes så fånigt. hyssjad och undanknuffad, och sedan 'kom här nu! visa att jag fortfarande har kvar min tjej' typ så kändes det.. ska väl kanske va glad åt det, att han vill ha mig med :) 

Jag är förmodligen orättvis. Han menar mig inget illa.

Det blir bättre. Det måste bli bättre.

Hopp. Hopp. Hopp.

Jag skrattar nu och kommer gråta sedan.

Han ville äta pizza ikväll. PIZZA.

Fattar ni?
Jag är redan uppe i kalorimålet för idag.

700-900 till? Plus säkert läsk.

Mer ångest, underbart. Fucking jävla underbart.

Ska försöka att hindra Mia från att bryta ner honom.

Ska använda hjärnan och tänka först innan jag bladdrar..

undra hur längen det går.. >_<

Nu börjar det närma sig tiden han kan ringa.

Jag mår illa och vill spy.

Åt lunch med en väninna idag.

Jag tycker inte om när jag inte kommer undan.

Känns det bättre om jag spyr?
Nej.

Gör det någon skillnad på min vikt?
Ja, jag väger nog mer i morgon än om jag låter bli.

Kommer jag göra det ändå?
Ja.

idiot. är det fel att vara avundsjuk på de som blir tvånginlagda?
Ja antagligen, läste i en blogg om avundsjuka gentemot en anorektiker.

Och visst är väl det pricken över iet, tänk om man iaf hade varit smal..

Fast man vet hur sjukt det är, och hur dåligt en anorektiker mår..

Så kan man inte låta bli att avundas, det kanske är en annan känsla

men den känns som beundran och avund..

När jag kommer ihåg hur illa det gick igår hos tandläkarn

känns det som någon kastar en sandsäck i magen på mig!

Jag skäms och känner mig så sjukt dålig.

Jag vet att det kommer bli hemskt svårt att ta mig dit nästa gång.

Förmodligen kommer det gå åt helvete. Då med.

Jag kommer vara tvungen att byta tandläkare. IGEN.

Så jag iaf kan inbilla mig att den inte vet om att jag är

hon som aldrig kommer på sina inbokade tider. FAN!

Snart närmare trettio än tjugo. Och kan inte ens gå till tandläkaren själv.

Jag förstår det inte ens. Allting går alltid bra när jag väl sitter i stolen.

Då är det inga problem. Då är jag lugn. Varför är det då så jobbigt?? =(

Låg i soffan på jobbet o kika på tv. rätt mysigt. men jag hatar det. jag åt fil ikväll med en av tjejorna vid åtta. jag vet att jag måste spy för att somna och har panik där under all mysighet. varför..? Det ska inte vara såhär.

Rusade från väntrummet hos tandl idag. hann ut i trapphuset och satt där och grät. en normal hade kanske frågat varför man aldrig blev uppropad men inte jag. hade fått en vän att skjutsa mig så jag inte skulle kunna fega ur. men hon hade annat uträtta medans jag var där. tog mig dit. checkade in mig. väntade till 30min efter min tid och det sjuka i mig sa att jag inte behövde utstå mer ångest. skam.

om inte lite värre när det är dag två på samma känsla.

jag känner mig oälskad, och undanskuffad.

jag vet att jag inte är värd att älska, men det känns falskt.

Att ligga i samma säng som någon och säga de tre orden

när det känns som att han inte vill ta i mig och

helst kanske inte ens vill se mig.

Jag tror på att det bara är en svacka. Han har mkt nu.

Men mest beror det på att jag varit för krävande.

Jag får väl ta mitt straff.

Spydde ikväll igen när han lämnade mig ensam efter maten.

Men jag har inte gått ner något på flera dagar, och det borde jag göra.

Fan oxå. Han får inte veta, han orkar inte veta.

Jag är ofta rädd för att dö nu. Det trycker ofta i mitt ena bröst

och jag hatar det. Skulle gå till grannen i morse och var tvungen att sätta mig på vägen och vila.

? sjukt.

värst av allt är ändå längtan efter mat. det står en bricka med bakverk här framför mig.

Jag skulle vilja äta upp dem allihop. Jag trodde jag skulle bli skyldig någon en tjänst

så jag slängde ihop lite extraordinära konstverk. Dom ser jättegoda ut. Skulle så gärna

äta hela bunten. Skölja ner dem med kaffe, äta ur den gamla chipspåsen sen nyår och dricka läsk.

Jag har kolasås med, skulle äta sked efter sked. sockersug.

Nej jag behöver inte socker. Jag behöver ingenting. Jag behöver låsas in.

(jag avslutar nu. för han pratar med mig. han låter glad.

han kommer ut ur wordfeud-koman. saknar allt bra ihop)

när ingenting känns bra och man inte får klaga. när man hänger över toastolen när han skottar snö. när han kommer in alldeles efterråt och. man beter sig konstigt. man får (välförtjänt men för sen) utskällning för att man är självisk och bara tänker på det. när man för första gången hymlar för honom för man inte vill såra honom. när allt känns jobbigt och han hjälper ordna sånt jag inte fixar i lägenheten och man känner sig urdum. och vill inte erkänna det. när man utelämnas från alla beslutsfattningar och bara känner sig som en överkörd docka. inte för att han fattar fel beslut men för att jag inte får vara med. när man oförberedd utsätts för hans forna familj och får panikångest och anses vara fånig. när man är dum och röker för många cigg på rad och mår illa. när man är stelfrusen och bara vill hållas om men knuffas undan. när allt känns så fel att det inte går att förklara.. då längtar man efter att somna och vakna upp till en ny dag. jisus vilken hemsk dag, som enligt alla andra varit en toppendag.. kan inte jag få vara som alla andra? :( usch.