Vaken mycket inatt med.

Försökte hitta nåt sätt att ligga på som inte gjorde ont.

De timmarna jag hade ipren i mig var underbara.

Min prins är orolig oxå.

Det gör det värre.

Dåligt samvete.

Vill inte oroa honom..

Han kom hit. Jag vågade ta ipren.

Allt känns okej nu.

kämparglöden åter och magen är mätt.

Låg vaken länge inatt, hade ont överallt och mådde illa.

Inget mående jag känner igen. Konstigt ont.

Jag funderade på om jag kanske ändå kan berätta

för den där väninnan han säger.

Hon kommer ju inte förstå vidden av det hela om jag inte låter henne.

Jag tror hon vet att min självbild är kass.

Och hon har nog inte missat att jag rasat i vikt.

Hon kanske redan förstår..?

Så om jag säger att jag har problem med maten

så kanske hon inte blir förvånad?
Jag kan säga att jag slutade i princip att äta i höstas

och bara äter när jag blir bjuden / har sällskap?

Att jag försöker bli vanlig igen men att det är svårt?

Jag behöver kanske inte nämna bulimin?
Eller vad tror ni? Det känns som det blir värre då.

Hon vet ju att jag brukade spy förut, men jag ljög jämt

och sa att jag hade dålig magmun, halsbränna och sådär.

Iof trodde jag själv oxå på det då, jag visste inget om bulimi då..

Kan tänka mig det känns jobbigt om hon skulle förstå att jag haft

problem så länge, att hon egentligen vetat om men inte förstått?

Vad tycker ni? Börjar jag berätta så kommer ju så småningom

alla korten hamna på bordet antar jag. Lite i taget eller nåt.

Men jag är rädd för hur umgänget med henne kommer förändras

tänk om hon blir rädd för att vara med mig?
Eller om det blir allmänt jättejobbigt allting?!

Alltså är det någon som har några lugnande ord att ge mig?

Övrigt som hänt i helgen.

Utflykt i jobbet med okända.

Jag åt massa mat.

Hoppade över riset så jag kunde äta mer av grytan.

Åt gryta och grönsaker. Det godaste jag ätit på länge.

två st 33cl läsk. Massvis med kcal. Ångest, ja.

Släktkalas, som ni läste.

Hörde hur två st stod i hallen och pratade om min vikt

Stirrade på mig som om jag var ett spöke.

Hatar det. Jag var lyckligare när jag vägde mer.

Folk brydde sig inte, jag brydde mig inte.

Jag känner mig fetare än någonsin.

Åt grönsaker och fisk där. Hoppade över potatisen.

Åt i ett annat rum så jag skulle slippa kommentarer.

Gick bra.

Värde 67,1kg idag. Efter att ha småätit på morgonen.

Så känner mig nöjd trots all mat. och jag har ont.

Fick idag sms.

"Hej gumman! Nu har jag änteligen ditt nummer.

Jag tog det ur Ls telefon. Hoppas på svar"
(L är våran gemensamma kompis)

Jag svarade inte.

Ångest ångest. Jag trodde hans uppmärksamhet var rätt oskyldig.

Att han inte skulle göra något. Han är gift. GIFT.

Alltså mitt huvud snurrar. Jag har ätit keso, finn crisp

och en smoothie idag. Druckit the och kaffe.

Min kropp borde vara okej. Ååh. Giv mig styrka..

Har så ont i magen. Det känns som att jag har håll, vet inte om det beror på att jag ätit och behållt flera ordentliga mål den här helgen, och att magen är ovan att ha mat hela vägen igenom, eller om det är något annat. Har inte mått helt okej sedan i fredags. Igår inbillade jag mig att det var blod när jag var på toa (ursäkta!) men jag vet inte. Hoppas det bara var inbillning.

Jag fryser oxå, hela jäkla tiden. När vi började träffas var jag alltid varm och fick värma honom. Knappt minusgrader ute om dagarna och inte ens tio minus på kvällarna. Ändå fryser jag som en hund och skakar som ett asplöv hela kvällarna. Två timmar låg jag i sängen bredvid honom i fredagskväll, innan mina fötter slutade vara isbitar. Han skrämmer mig med att det tyder på att jag fått dålig blodcirkulation.

Jag kollade blodtrycket i helgen, 117 genom 83 om jag minns rätt. Hade dock en puls på 90/min när jag låg och kände mig rätt lugn. Dom sa att det var högt, men jag bara tänkte på vilken puls jag kan tänka ha när jag får panik :/ Åh. Det här börjar bli otäckt. Jag som tänkte att jag var snällare mot mitt hjärta nu eftersom jag spyr mindre och inte känner av något ont där längre.

men det är nog bara ont i magen och huvudvärken som påverkar mig idag. känner mig skräckslagen. vill bara att allt ska vara bra. hatar det här.

Jag sitter ute i bilen o gråter för att jag är patetisk o trasig.

Jag mår nu som man gör precis när man vaknat mitt i en mardröm.

Ingen spec anledning, det är bara så det känns.

Försöker identifiera och lösa det som är fel.

Men jag kommer inte fram till något.

Det var stökigt så jag röjde upp lite.

Jag såg förjävlig ut så är påklädd och sminkad.

Inget hjälper.

Säkert hunger.

Ska ju äta med honom snart. Kan inte smälla i mig något innan.

Är på 357kcal idag. Bra där. Bara middag kvar som ska i.

I morgon ska jag iväg på jobbet igen. Med någon jag knappt träffat.

På en utflykt som känns allt annat än bra. Känner mig så osäker.

Jag är den som jobbat längst av oss som ska med, jag borde ha koll.

Har nog lite panik över det men kan inte göra någonting åt det >_<

Önskar jag sagt nej. Som jag alltid önskar. 95% av gångerna blir det ändå bra.

Hoppas på det i morgon oxå då. Ne det känns hopplöst.

Känslan försvinner inte. Kan inte längre. Måste.. få träffa honom.

Lägga tillvaron i hans händer. Hans trygga händer.

Det blev en lång dusch oxå.

Mitt avlopp till duschen är helt uppfuckat. Har varit sen jag flyttade in.

Om något så har det förvärrats. Det rinner typ inte undan något vaten alls.

Idag stod jag i mitt uppblåsbara fotbad och duschade. Eller ja.

Hoppade i och ur. Stod bredvid tills golvet var fyllt.

Hoppade i fotbadet och duschade tills det var fullt.

Tömde det i toaletten och duchade vidare tills golvet var tomt igen.

Då fyllde jag golvet en gång till.

Omständigt, javisst!

Men ändå skööönt med en såpass lång dusch.

--

Ja om jag hade vågat så hade jag ringt vaktis, men nä.

Jag har inte heller tummen mitt i handen och kan rensa själv på jobbet

hos min prins och där jag bodde hemma. Men här har jag ingen aning.

och nej jag fyller inte golvet mer än vad som är okej.

inte över några tapetskarvar, tröskeln eller golvkanten vid handfatets fot.

utifall nu någon brydde sig ;)