Inatt satt jag på jobbet, mitt i mörkaste natten och fulgrät. Jag snyftade och hulkade och det kändes som en demon försökte ta sig ut från inuti mig. Jag hade mensvärk och huvudvärk. Så mkt huvudvärk att det tjöt i öronen, det var obehagligt. Jag var tom i magen och mådde samtidigt illa och ville spy. Jag spydde inte.

Panik och ångest attack, migrän. Skulle kanske sammanfatta det hela.

Jag trodde i vågor att jag skulle dö, och att det var lika bra.

Tillslut visste jag inte vad jag skulle göra längre. Skickade ett sms till min prins.

"Är du vaken?" Skrev jag och fick direkt ett ja till svar.

Jag ringde honom. Han blev rädd för han hörde att jag var.. som jag var.

Jag ville inte skrämma honom med att säga hur illa det kändes.

Han förstod nog ändå.

Jag sa att jag mådde illa, att det var jättejobbigt och att jag saknade honom.

Vi pratade, mest han, i tio minuter. Och jag vet verkligen inte hur han gjorde.

JAG kom tillbaka. Han lockade fram mig från inuti.

Jag kände fortfarande av allt vemod. Men det hade inte längre övertaget och jag kunde somna.

Älskade älskade han. När jag ringde upp honom fick jag inte ens fram hela ord. Jag bara grät.

När vi la på kunde jag prata om vanligt.

Låter väl sinnessjukt som allt annat jag skriver. Men när vi lagt på och jag försökte somna

så kändes det som han låg bakom mig och höll om mig. Jag kände hans hand på min höft.

Ååh psyko. Det var riktigt obehagligt. Men det var nog huvudvärken som gjorde alla

vanliga tankar outhärdliga. Min magiska hjälte räddade mig, igen.

Mina små låtsaspiller, naturläkemedel, ger mig mersmak.

Känner ju en enorm skillnad av dem.

Mina humörsvängningar är borta, och jag sitter inte längre och skakar för att jag är så arg utan att kunna förklara varför och jag gråter sällan krokodiltårar. Även matångesten är bättre, jag blir ledsen och får panik, men som jag sagt, det är inte samma svarta ångetshål som är omöjligt att ta sig ur, det är bara lite jobbigt. Oftast. Jag sover, jag somnar vid tio-elva, för jag blir trött. Sen sover jag som en gudinna hela natten och vaknar halvpigg när klockan ringer. Det har inte hänt sedan jag var tio. De senaste åren har jag alltid snoozat så länge det gått och tillslut klivit pp med tanken 'jag kan gå och lägga mig igen när jag gjort det här och det här'. Nu vaknar jag första ringningen, ligger och myser lite och kliver sedan upp. Helt sjukt.

Sedan tänker jag; om jag märker sån skillnad av naturläkemedel. Hur bra skulle jag då må om jag petade i mig ännu mer? Samtidigt gillar jag egentligen inte piller, eller vem försöker jag lura.. Jag älskar piller numer. Även om mia är med och spökar, så mår jag mkt bättre nu. Även fast jag inte äter. Jag mår som en gudinna i jämförelse med den där zombien jag var förut. Man ska ju inte gapa efter för mkt, så egentligen är jag nöjd. Men ändå tänker jag ju..

Åt nyss en liten skål med fil med egengjord äppelmos.

Något måste jag väl ge min kropp.

Frågan är väl bara hur jag ska hindra mig från att äta mer.

En kopp kaffe, dator och tv bör distrahera mig.

Sov hela förmiddagen för att undvika att äta.

Lösgodis.

Jaja, det ska ändå upp ändå.

Det är svårt att stå emot väninnans

'ska vi köpa godis' jag menar. Jag har aldrig nekat det förut.

Vill inte att hon ska misstänka något.

behövde inte äta ihop iaf så jag kan spy .

Äter lite nu och tar med resten på jobbet och bjuder.

Frågan är väl hur länge jag fixar att vara den jag är nu.

Hoppas på länge. Tills jag blivit smal.

Icke fet.

75,5kg.

Minns inte när vågen lett mot mig så mkt sist.

Inte vägt så lite på år och dag.

Peppar mig lite.

75?? Det är tio kg mindre än jag vägde förut.

Rätt grymt ändå. Även om jag vet att vägen hit har varit helt fel.

Smal först, sedan frisk. Smal först, sedan frisk.

2,4kg  mindre än i torsdags.

Jag vet att det bara är tillfälligt och upp och ner.

Men ändå. Måste få glädjas lite.

Ångest över att behöva äta med praktikant på jobbet idag.

Jag som redan inte vill jobba, ska ta hant om praktikant. Kanske.

Det blev ingen gemensam middag, skönt.

Ingen av oss orkade. Förståeligt och helt ok.

Nu ligger han i min säng, i telefon med en vän.

Vänner sedan barnsben.

För min karl har livet blivit ganska bra medans för

mannen i andra änden har livet varit ett skitpass.

Han har inte haft det lätt och han har gjort många fel val.

Han beter sig numer som ett svin. Treåring ungefär.

Jag skulle inte bli förvånad om han stod och skrek

"det var han som började buuhuuu"

snart ut ur min prins liv iaf. Ska bli skönt.

även om jag inte får tycka det eftersom han kommer vara saknar oxå på något konstigt vis.

Jobbade inatt, har hunnit med ingenting idag.

Gjort lite småsaker. Sorterat lite hemma.

Jag tycker om att sortera.

Nu känner jag mig tom.

I huvudet oxå.

Min prins ringde tidigare och sa att vi kanske skulle äta ihop.

Därför ringer jag inte honom nu och undrar om vi kan ses.

Vill inte äta. Äter jag med honom vet jag att han kommer vaka över mig

och det är inte det hållet jag vill åt nu. Jag orkar inte kämpa

för att vara frisk. Det går ändå inte. Att kämpa för att bli smal är lättare.

Bara ett tag. .

Men jag vill inte göra honom ledsen. Jag har sagt till honom att jag inte

orkar försöka nu. Att jag pausat från det.

Han vet nog inte att det är första gången jag bestämt mig för det.

Jag vet inte hur pass illa det är.

Jag ÄLSKAR min lillasyster. Hon är min guldklimp.

Men ibland pallar jag INTE henne.

Hon vill sitta nära. och prata och fråga.

det kryper i mig och jag vill bara springa iväg!

jag mår så illa i mig själv när jag är sån.

hon märker ju att jag inte tänker gosigt.

jag vill vara gosig storasyster som alltid orkar ge henne allt hon behöver

men den illusionen har jag lagt ner. för det går ändå inte.

jag gör allt jag kan för henne. allt jag KAN.