Not OnTop

Alla inlägg under november 2011

Av notontop - 10 november 2011 18:12

Skrattretande patetiskt.

Så länge höll det.

Lät mig övertalas till pizza. PIZZA!
Åt halva.


Som tur var så övertalade jag min vän att vi skulle dela på oss.

Jag gick hem och kokade kaffe medans hon gick på affärn och handlade.

Ensamtid med herr toalett. Tur det iaf.


Jag har valt. Mia+Jag=sant.

Jag ska bli smal. Eller icke fet.

Sedan frisk.

ANNONS
Av notontop - 10 november 2011 11:08

Göm bulimiböckerna.

Plocka  undan tomma fat och släng bullpapper.

Spy. Spy. Allt ska upp. Torka tårarna. Snyt dig.

Duscha. Skrubba dig röd. Du luktar spya.

Äckliga du. Skrubba mer. Bra.

Torka dig snabbt. Sätt upp håret.

Klä på dig. Concealer under ögonen.

En sista titt i lägenheten så ALLT är gömt.


Njut av tomhetskänslan. Var stolt att du klarade det.

Du har kontroll. Du fixar det här. Du ska bli vacker.

Får man upp allt kan man inte bli fet.

Ät ingenting och spy upp allt. Allt. Kontroll


20minuter fick jag på mig. Hon smsa när hon åkte hemifrån.

Det brukar ta 25min. Jag räknade med att ha 20 min.

Det där var vad jag hann med. Jävla störd.

ANNONS
Av notontop - 9 november 2011 11:01

igår och idag har jag ätit med glädje. Inte moffat i min i panik, utan ätit säkert nästan normalt. det är skönt. inte medans jag ätit tänkt på att jag ska kräkas, även om jag så småningom kastat upp det jag ätit har det inte varit det jag tänkt på medans jag ätit. som en liten paus från mia. skönt.. att hon bara kommer förbi och säger hej en stund inne i badrummet.


men ang inlägget igår.

mina tänder värker ibland, eller ilar, jag vet inte.

som om det kliar i dem.

skulle bli kallad till tandläkarn i sommras, sa de på kollen i februari

men jag har inte hört nåt än. sommaren är väl ändå över?

suck måste väl kanske ringa .

Av notontop - 8 november 2011 22:01

Om tandläkare kan ge remisser till psyk el liknande?

Av notontop - 7 november 2011 18:31

Det är lite sådär.

Ibland bra och ibland dåligt.

Humörsvängningar är mitt mellannamn ungefär.


Tänkte bara berätta att jag fått hem några böcker idag.

Böcker om ätstörningar.

Min kamp mot bulimin, jätten i spegeln

att leva ett liv inte vinna ett krig

och den inre hungern.


Jag vet inte riktigt vad det är för böcker.

Ska luta mig nåt dem en i taget iaf.


Funderar igen på att se det där programmet på tv3play

med linda lampenius tillsammans med honom

det blir bättre.

men hon är ju inte jag, och har han egentligen någon nytta av att veta

hur andra ätstörda har/haft det? eller är det bara för mycket?

svårt det där.

Av notontop - 6 november 2011 18:05

Igår sa han de där orden igen;

Jag älskar dig, precis som DU är.

Jag vet inte vad jag ska ta vägen när han säger så.


Att jag kan prata med honom om allt det är för att jag vet att han har två friska

klarsynta ögon att titta med, och att han är ärlig.


Hans ex var en liten kvinna, smal och som promenerade två gånger varje dag.

Sån är inte jag. Jag väger 76kg till 169cm och rör mig knappt alls.

Jag förstår inte hur han kan vilja ta i mig efter att ha haft en sån kvinna.


Han säger att han älskar min kropp. Han säger att jag är söt. Jag tycker om mina stora bröst och han tycker inte att jag är tjock. Han säger att jag inte är en tjej man kan bolla runt med i luften, utan en rejäl kvinna. Och att det är vad han vill ha. Han tycker om att jag är stark. Han säger att jag inte borde skämmas, för jag har inget att skämmas över.


Att det ska vara så svårt. Jag tycker ju att jag är en kickass person när jag kan vara jag.

Jag är stolt över vart jag tagit mig, och över det jag har.

Jag är stolt över mina åsikter, min öppenhet och att jag inte fått något gratis.

Jag tycker oxå om mina bröst och att jag är stark. Jag vill bara vara smalare.


Tankeverksamhet.

Av notontop - 6 november 2011 15:51

Det var en tungtung dag igår. Hetsen satte sina spår. Jag ville ingenting, allt kändes fel och det var hemskt. Han ville bjuda mig på en ny måltid, vi äter i princip samma mat jämt när vi äter bara han och jag. Har några olika vi byter emellan typ. Han är inte så van att laga mat och jag pallar inte det även om jag kanske vet hur man ska göra. Han ville göra det, vara extra fin och jag kunde inte ens förmå mig att vara glad eller stöttande i det. Jag satt i köket och stirrade på honom som om han var ett spöke. Han var stressad och hade mycket, så det var inte lätt för honom så han hade behövt att jag var snäll.


'förlåt mig då. förlåt att jag vill fortsätta kämpa mot det här och för oss' sa han när han stod vid spisen. Jag undrade då om han visste hur varje 'friskhetssträvande bulimiker' hade behövt någon som honom, som tog över ibland.


Halvvägs genom tallriken mat han serverat mig la jag ifrån mig besticken sa hans namn och sökte ögonkontakt. 'jag har nog längtat efter det här i flera dagar. äta din mat. med dig. och få behålla den. jag har längtat efter att kunna äta utan att försvinna bort' det var sant. jag har behövt det, spec efter hets och kräk maratonet i fredags. Hela han lyste upp i glädje, och han visste igen att det han gör är rätt.


Två ångestpanik stunder under kvällen, då jag ville gå och kräkas. Men han fångde upp mig innan jag gått ner mig, och fick mig att skratta, på riktigt. Jag är så lyckligt lottad, att han orkat med mig såhär långt. Jag är så glad åt det, att när jag inte vill eller orkar kämpa, då gör han det åt mig om han kan. Jag älskar att jag kan prata med honom om allt. Jag 'bekänner' min hets för honom och jag frågar alla konstiga frågor som jag annars inte vågar fråga. Jag älskar honom!

Av notontop - 5 november 2011 10:18

Det är så fult av mig att vara ledsen nu. Men jag vart lite ledsen på honom när han kom hit i går, och fortfarande det i morse. Han märkte det och jag kände mig trängd och mer upprörd eftersom jag inte ville säga varför förens jag rett ut vad och varför jag kände så.


Anledningen är hans fest igår med jobbet. Första gången han nämde den sa han 'den 4 ska jag på fest på jobbet. och då får inte du följa.." nähä, okej. det är väl en fest bara för anställda tänkte jag, liten intim fest och så. Igår innan han åkte så sa han att han skulle åka med en kollega och hennes man dit. och jag tänkte WTF??!


sen ringer han inatt, då har den här kollegan skjutsat honom, hem till honom, och nu vill han att jag ska komma och hämta honom? jag känner lite så att hon kunnat skjutsa honom till mig, varför i hela fridens namn inte? nä han cyklade hit för jag bestämde mig  aldrig om jag ville kliva upp för att hämta honom. han kommer hit, och börjar berätta om festen.


Kreti och pleti verkar ha varit där. Alltså inte alls bara anställda.


Jag är inte alls säker på att jag hade vågat följa med.

Men att han inte ville ha mig med, så definitivt känns ju lite.


Vi är ju inte hemliga längre. Folk vet om att vi träffas, och vad vi märkt så har ingen tagit avstånd eller blivit riktigt illa berörda av att det är skillnad i ålder på oss. Samtidigt kan jag ju inte pressa honom att berätta för sina kollegor eller sin chef. Det vill jag inte. Men jag tycker inte om att vara gömd. Åh .

Presentation

Jag mår inte så jäkla bra.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< November 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Not OnTop med Blogkeen
Följ Not OnTop med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se